Nu har den kommit, boken som förutspås bli den största bästsäljaren i år: Inferno av Dan Brown. Att något är på gång märker jag inte minst på sökstatistiken till bloggen, där helt plötsligt Dan Brown trendar. Jag har visst skrivit något inlägg om honom för länge sedan, och det har nu återigen många läsare hittat fram till. Den här boken har redan på förhandsbeställningarna sålt enorma mängder, så den kommer säkert i alla fall få en hög placering på försäljningslistorna. Och då skall man betänka att i princip ingen har vetat något om den, massor med människor har beställt den ändå. Det har inte skickats ut några recensionsexemplar i förväg till pressen och Dan Brown har tydligen bara gett en enda intervju, författaren själv har alltså inte för avsikt att marknadsföra sin bok. Det enda som på förhand varit känt om handlingen i Inferno är att huvudpersonen är symbolexperten Robert Langdon precis som i tre av de tidigare böckerna. Det skall också på något sätt beröra Dante och utspela sig i Florens.
Och kära läsare, jag vet ju att ni är litet nyfikna på det här, men att ni själva har fullt upp med alla de där andra böckerna som man ju också verkligen vill läsa. Så för er skull kommer jag att offra mig och läsa Inferno. Ni kan läsa min recension och så slipper ni. Bra va!
Nej, skämt åsido. Jag måste erkänna att jag gärna kastar mig över en sådan här bok. Som alltid med Dan Brown vet man att det handlar om mystiska budskap som förmedlas genom historien, att något hemligt sällskap alltid figurerar och att det utspelar sig i kulturhistoriskt intressanta miljöer som man blir hysteriskt sugen på att besöka efter att ha läst boken. Rätt spännande brukar det vara också även om boken förmodligen rent språkligt och stilistiskt lämnar en del att önska, så att säga. Förknippat med något större lidande skall det väl dock inte vara att läsa Inferno, jag räknar med att det går rätt fort. När ni andra kollar på Melodifestivalen (erkänn nu!), då plöjer jag mig igenom den här boken. Snart får ni veta vad den går för!
Jag har litet svårt att släppa NOS4A2, så fascinerande tyckte jag att den boken var. Förutom att helt enkelt vara en spännande och bra bok finns det i den också mycket detaljer man kan roa sig med att fundera över. Bland annat finns en del blinkningar till Joe Hills tidigare böcker, till exempel nämns vid ett tillfälle den lilla hålan Lovecraft som ett konstigt ställe (det är där böckerna i serien Locke & Key utspelar sig). En del Josh Whedon-nörderier finns det också, bland annat ett skämt om browncoats som man måste vara en äkta fan för att förstå på rätt sätt... Och visst kan man hitta hintar till Stephen King också. Att en bil spelar en viktig roll för tankarna till Kings eget bilmonster i Christine, men det finns även andra småsaker som man hittar om man letar efter dem. Det är dock inte alls nödvändigt att man har alla referenser i huvudet när man läser, de är bara bonus. NOS4A2 är helt och hållet begriplig även om man aldrig läst varken Joe Hills tidigare böcker eller något av pappa King.
En del sådana här saker talar Joe Hill om i en rätt kul intervju med honom som publicerades i Toronto Sun häromdagen. Det är där han säger att början av en bok är viktig, för annars kanske läsaren tröttnar och börjar titta på katter på internet istället. Roliga kattbilder är ju alltid trevliga, så det är naturligtvis ett reellt hot för alla författare...
I intervjun talar Joe Hill också litet om filmen Horns, som enligt planerna skall ha premiär till hösten. Det är Daniel Radcliffe som spelar huvudrollen som den hornförsedde Ig, och det kan säkert bli bra. Fast han ser verkligen inte klok ut på bilderna! Titta här till exempel, Daily Mail har en artikel med en serie bilder ur filmen. De där hornen alltså...
The Tale of Halcyon Crane av Wendy Webb börjar med att huvudpersonen Hallie James får ett brev som hennes mamma skrivit kort före sin död. För Hallie kommer det här som en chock, hon har nämligen trott att mamman varit död sedan många år. Nu visar det sig att så inte varit fallet, och att Hallie ärvt både en rejäl förmögenhet och ett stort hus som gått i arv i släkten i flera generationer. För att reda ut det hela åker hon till den plats där modern levt, en avlägsen ö i det stora sjödistriktet i den amerikanska mellanvästern. Väl på plats blir hon mottagen med mycket misstänksamhet av den buttra lokalbefolkningen på orten och hon inser att det nog finns många mörka hemligheter i familjens historia. Huset hon ärvt visar sig var stort och ståtligt, men samtidigt också på sitt sätt skrämmande. Även om hon är den enda som bor där verkar det inte som att hon är helt ensam.
Det här är en gotisk skräckroman med alla obligatoriska inslag: hemsökt hus, mystisk hushållerska, ogästvänliga bybor, stormigt väder och dimma, mystiska ljud i natten och en släkthistoria fylld av ond bråd död. Det är så totalt genomfört att författaren inte ens kan låta bli att låta huvudpersonerna själva kommentera detta. "It all sounds quite Gothic" säger Hallies exman till henne när hon berättar om allt som hänt (s. 178). Allt man kan önska av en sådan här roman finns alltså med, och det är både ganska spännande och välskrivet. Fast samtidigt blir det också litet förutsägbart och inte heller helt originellt. Bitvis är det lagom otäckt med de långa nätterna i det uppenbart hemsöka stora huset. Men nagelbitarläskigt som hos till exempel Simone St James blir det inte. Även om spökena i den här boken åtminstone stundtals är tämligen mordiska känns det aldrig så väldigt skrämmande. Man litar på att Hallie skall klara upp allting och helt i linje med detta slutar heller inte boken med någon stor uppgörelse, vilket blir något av ett antiklimax. Utan att avslöja vad som händer kan jag säga att det går ganska enkelt. Det går inte riktigt att skaka av sig känslan av att författaren fick slut på sidor och därför fick stryka de sista kapitlen...
Förutom att de gotiska elementen sitter perfekt på plats finns även vissa blinkningar till annan litteratur inom samma genre. Det stora huset som Hallie ärver visar sig vara byggt av en man med efternamnet Hill, vilket gör att en bit in i boken börjar huset kallas för Hill House. Det känner vi givetvis igen från The Haunting of Hill House av Shirley Jackson, som jag skrev om häromdagen. I den boken hade också huset ägts av en familj med efternamnet Crain, i den här boken är familjenamnet snarlikt: Crane. Det finns många andra likheter mellan de bägge böckerna, till exempel den strama hushållerskan som förekommer på båda håll. Ändå ärThe Tale of Halcyon Crane absolut inte någon kopia, för på många andra sätt har den inte alls samma upplägg som Shirley Jacksons bok.
Styrkan i den här boken är miljöskildringarna, som är helt förföriska. Jag vill också befinna mig på en vacker och stillsam badort off season, där jag kan sitta inne framför brasan medan det stormar och regnar utanför. Eller cykla längs en liten enslig väg i den klara och kalla höstluften medan solen blekt lyser på de sista gula höstlöven som sitter kvar på träden. Och visst är det här trevlig läsning, vill man ha en gotisk roman med spökiga inslag kan definitivt Wendy Webb rekommenderas.
Häromdagen hade Eli läser och skriverett inlägg som handlade om bokserier som hon inte avslutat. För egen del har jag också påbörjat väldigt många serier utan att läsa klart dem, men jag ser inte det som ett så stort problem. I vissa fall är det helt enkelt så att jag inte hunnit med alla delar, men att jag tänker mig att någon gång i framtiden läsa mer i samma serie. Även bra böcker kan bli för mycket om man överdoserar, så det gäller att gå fram med måtta. Men i många andra fall har jag medvetet valt att inte fortsätta med fler böcker. Jag ser det som en slags timing, där det gäller att veta när man skall lägga av. Det finns serier där de första böckerna är riktigt bra, men där det helt enkelt inte håller hela vägen. Ett sådant exempel är Laurell K. Hamiltons böcker om Anita Blake, där jag tyckte att de första böckerna var helt ok varulvs-/vampyraction. Sedan efter ungefär bok fem blev det helt obegripligt tråkigt och dåligt. Någon gång skall jag berätta vad jag verkligen tycker om Anita Blake...
Idag tänkte jag istället fundera litet kring en annan serie som jag gav upp efter ett tag, nämligen Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. Jag började läsa de här böckerna för rätt länge sedan, när bara de allra första hade kommit ut. Då tyckte jag att de var smått harmlösa, men ändå trevliga att lägga ett par timmar på. Jag läste en om året ungefär och efter ett tag hade det blivit rätt många böcker. Men där någonstans blev det som att det inte längre hände något spännande längre och ärligt talat var jag rätt trött på Sookies kärleksliv. Helt och hållet har jag inte gett upp de här böckerna, vi får väl se om andan faller på någon gång.
Intressant i sammanhanget är dock att den sista boken i serien kommit ut häromdagen, där man skall få veta hur allting slutar för Sookie och de andra. Dead Ever After heter den, och det är uppenbarligen en bok som orsakat mycket raseri hos den trogna läsarskaran. Kolla till exempel läsarrecensionerna på Amazon eller Goodreads, många av dem är helt galet arga. Visst finns det en del som är positiva, men väldigt många är det inte – och man får en känsla av att de som skriver verkligen gillat de tidigare böckerna i serien. Författaren själv anade säkert vad som var på gång, för hon hade redan i förväg meddelat att hon inte tänkte göra någon promotionturné för boken. Hon ville nog inte ville utsätta sig för en lång räcka med besvikna läsare som hon var tvungen att förklara sig för dag efter dag...
Visst har jag kollat upp vad det är som gjort folk så upprörda, men det är egentligen inte det intressanta i sammanhanget (ni får inga spoilers av mig!). Riktigt fascinerande tycker jag istället att förhållandet mellan författare och läsare är, där enligt vad jag förstått de ilskna fansen tycker att den sista boken inte passar ihop med de tidigare. De menar att det som byggts upp i bok efter bok helt plötsligt inte finns där längre, och att vissa huvudpersoner inte alls beter sig och resonerar som man kommit att förvänta sig efter att ha läst så många böcker om dem. Charlaine Harris tycker givetvis att hon som författare har rätt att bestämma över vad hon själv skall skriva och att läsarna inte har något att säga till om vad som skall hända. Av hennes facebook-sida framgår att hon känner sig rätt sårad över reaktionerna som boken fått, och det kan man ju förstå. Detta särskilt som vissa enligt Aftonbladet påstås ha gått så långt att de både hotat henne till livet och sagt att de själva skulle begå självmord. De där sakerna har jag svårt att tro att någon menar på allvar, men däremot kan det nog stämma att en del blivit så upprörda över förhandsinformationen om boken att de bestämt sig för att inte köpa den.
Ja, vad tycker ni: får en författare göra vad som helst med sina fiktiva karaktärer? Det anser väl jag, men samtidigt är det ett problem om det som händer i en bok inte känns trovärdigt. Om tuffa coola vampyrer helt plötsligt är tandlösa mesar (en alltför vanlig utveckling i många vampyrböcker) – det är precis just sådant som får en att tänka att ääh, den här bokserien tänker jag inte slösa mer tid på. Jag läser något annat!
Av någon anledning har det blivit en hel del böcker om spöken och hemsökta hus på sistone, vilket fick mig att återvända till en riktigt klassiker på området: The Haunting of Hill House av Shirley Jackson. Den här boken, som ursprungligen gavs ut 1959, tyckte jag var helt sanslöst otäck när jag läste den i tonåren. Det var därför intressant att läsa om den nu, både för att jag ville se om jag fortfarande tyckte den var lika läskig och för att jag ville jämföra den med andra böcker som jag läst mer nyligen.
The Haunting of Hill House handlar om dr Montague som tillbringar ett antal dagar i det ökänt hemsökta Hill House för att studera övernaturliga fenomen som påstås uppträda där. För ändamålet har han bjudit in tre andra personer: dels Theodora och Ellen som bägge har någon slags tidigare erfarenheter på det mystiska området, dels Luke som är en släkting till husets ägare (och arvtagare till det). Tanken är att de fyra skall bo i huset och noga dokumentera allt märkligt som händer. Ett enkelt upplägg, men hur avslappnad och kritisk attityd man än har i förväg är det något helt annat när man är ensam och rädd mitt i natten i ett stort skrämmande hus.
Visst är det här en bok som håller att läsa om. Det är inte utan anledning som Shirley Jackson med bland annat denna bok fortfarande många år efter sin död (1985) anses vara en av de stora inom den här sortens litteratur. Hill House är ett riktigt ondskefullt ställe och som läsare vill man verkligen inte byta plats med personerna som bosätter sig där. Det mest skrämmande är att det inte finns någon logik bakom det som händer, ingen påtaglig orsak till att dörrar stängs av sig själva, att konstiga ljud hörs på natten och att kalla fläckar uppstår mitt i vissa rum. Man kan därför inte veta vartåt det hela är på väg, alltså om det verkligen kommer att bli farligt på riktigt. Inte heller finns det något sätt att sätta stopp för det som händer, inte till exempel någon osalig ande som huvudpersonerna kan fördriva. Det är bara otäckt och olycksbådande, på värsta sätt. Är man mörkrädd är det här verkligen inte en bok som den saken lättare...
Det måste dock sägas att jag inte tyckte The Haunting of Hill House var lika skrämmande nu när jag läste om den. Jag har nog blivit avtrubbad av ett flitigt skräckläsande under många år, samtidigt som jag mindes handlingen i boken så pass väl att jag kom ihåg vissa överraskningsmoment som jag tyckte var verkligen obehagliga första gången. Men ändå, det här är en välskriven och väldigt bra bok även om man vet hur det slutar. Det är också intressant att se hur många senare hemsökta hus i litteraturen som säkert åtminstone indirekt fått sin inspiration härifrån. Overlook Hotel i The Shining är bara ett exempel och det finns många fler.
Joe Hills nya bok har varit omtalad som något alldeles extra under en ganska lång tid nu, så när jag väl satt där med NOS4A2 i händerna kändes det nästan overkligt. Och skulle den leva upp till förväntningarna..? Svaret på det är mycket enkelt: räkna med det. Joe Hill har varit en författare som gjort flera helt ok böcker (En hjärtformad ask gillade jag) och serieböckerna Locke & Key är bättre än det mesta i den genren för tillfället. Men glöm det, den här boken är något helt annat. Jag skulle vilja säga att med NOS4A2 etablerar sig Joe Hill som en av de stora skräckförfattarna. Så enkelt är det.
Förkortningen NOS4A2 är alltså registreringsnumret på en bil, en gammal svart Rolls-Royce Wraith som den synnerligen obehaglige Charlie Manx kör omkring i och kidnappar barn. Enligt egen utsago hjälper han dem så att de för evigt skall få vistas i "Christmansland", där det alltid är julafton med godis, presenter och roliga lekar. Eller egentligen handlar boken ganska litet om just detta, det här är inte på något sätt en seriemördarthriller om bortförda och mördade barn. Huvudpersonen är istället Vic McQueen, en stenhård bikertjej med tatueringar över hela kroppen. Hon har sedan barnsben en speciell förmåga, hon kan nämligen hitta försvunna saker. Inte så att hon är en spågumma eller får visioner om var något är, utan hon kan rent bokstavligt ta sig till platsen och hämta det som är försvunnet. Att hon förr eller senare skulle stöta på Charlie Manx, får väl ses som tämligen självklart.
"This time I wanted to go big" har Joe Hill sagt i invervjuer om NOS4A2, och det är precis så det känns när man läser den. Det här är en ambitiöst upplagd bok som verkligen är något alldeles extra. Ganska otäckt är det, det är ju ändå skräcklitteratur det handlar om, men framför allt är det en fascinerande och fantastisk berättelse om var gränserna går för det vi uppfattar som verklighet. Huvudpersonerna känns helgjutna och har ingenting av det där plastiga och perfekta som så många andra författare inte verkar våga släppa. Vic McQueen är både en stenhård hjältinna som kör motorcykel, samtidigt som hon är rätt härjad av alla jobbiga saker hon varit med om (magi har sitt pris, ni vet). Men någon skadad och skör liten sak, det är hon ändå inte. Charlie Manx kan nog gå till litteraturhistorien som en av de mest vidrigt läskiga skurkarna, detta trots att han egentligen inte gör så mycket mer än kör bil i boken. Även om det förekommer en del våld är det här inte en bok där det otäcka ligger i detaljerade beskrivningar av tortyr och dödande. Man fattar att de mest hemska saker har hänt och kommer att hända, men det skrämmande är stämningen och vissa extremt creepy personer (det finns fler bad guys än Charlie Manx).
NOS4A2 handlar som sagt på sätt och vis om bortförda barn, och det gav faktiskt en extra obehaglig dimension till läsningen att samma dag som jag började på boken avslöjades det på nyheterna att man hittar de tre kidnappade flickorna som hållits fångna i tio år i en källare i Cleveland. För en förälder måste det vara fruktansvärt att mista ett barn, men helt osannolikt hemskt att leva i osäkerhet om ifall ens dotter eller son förts bort av en galning som hållit dem fångna och våldfört sig på dem. Utan att avslöja något om handlingen kan jag säga att NOS4A2 inte innehåller några sådana scener. Det finns en del väldigt skrämmande saker som har med barn att göra, men det rör sig inte om barn som plågas. Så hoppa inte över den här boken för den sakens skull!
Något som är ett tema i boken är en besatthet av allt som rör jul: julgranar, julsånger, julgodis och så vidare. När man börjar läsa känns det fel, ingenting som har med jul att göra är ju särskilt aktuellt så här i vårtider. Allteftersom man kommer in i handlingen börjar det där skava mer och mer, och efter att man läst klart kommer man nog aldrig att tycka att julen är densamma igen. Precis som clowner kan vara hur läskiga som helst kan faktiskt även julsånger vara det, tro mig. Det här är inte en bok man skall plocka upp någon gång i december, om man inte känner för att hoppa över julfirandet vill säga.
Alltså: jag tyckte att det verkligen var en upplevelse att läsa NOS4A2. Den är helgjutet en av årets bästa och kommer definitivt få en hedersplats i min bokhylla. Samtidigt är det en tegelsten som det kräver en del tid att ta sig igenom. Jag tyckte inte att det var en bok att sträckläsa så snabbt som möjligt, utan snarare en sådan man vill förlora sig i och hoppas skall räcka så länge som möjligt.
Missa inte att ta en titt på boktrailern för NOS4A2. Den är kort, men sätter stämningen perfekt utan att spoila en enda detalj utom att det förekommer en motorcykel.
Det skriv om tegelstenar runt om på många bokbloggar just nu, och Bokstävlarna taggade mig att skriva om mina egna boktjockisar. Det hela går ut på att man skall visa upp: 1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst 2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst Jag gillar verkligen tjocka böcker, så det här är ett tema som passar mig. Det har faktiskt hänt att jag avfärdat vissa böcker därför att jag tyckt att de varit för tunna och därmed inte trott att de skulle vara bra nog. Vissa saker känns som att de behöver många sidor för att författaren skall hinna med allt som är nödvändigt. Dessutom förstår jag inte vitsen med att böcker skall vara så korta att de går fort att läsa. Det är väl tvärtom, man vill ju att de skall räcka länge! Det finns det få saker som är lika härliga som att krypa upp i soffan med en riktigt tjock bok och veta att det kommer ta låååång tid innan man måste släppa den ifrån sig. Nu är ett problem att det inte riktigt är görligt att hitta de längsta böckerna hemma hos mig. Det skulle kräva en del tämligen tidskrävande genomgångar av böcker som stuvats in bakom andra böcker och så vidare. Dessutom har jag mycket vetenskapliga böcker (jag är historiker till yrket), och många av dem är väldigt tjocka. Så någon brist på tegelstenar råder det verkligen inte för min del! Om Day after tomorrow kommer behöver jag inte bränna några böcker, jag kan isolera lägenheten med dem. Jag har också rätt stora krav på vad som skall räknas som en tegelsten. En definition som jag hört är att i kategorin ingår alla böcker som är +500 sidor, men det tycker jag känns tunt i sammanhanget. Över 600 bör det definitivt vara, helst avsevärt mycket mer. Därmed dock inte sagt att allt som är långt är bra. Det finns många böcker (som kan vara mycket kortare än 500 sidor) där jag tycker att bokförlaget borde sett till att de skars ned rejält innan de gavs ut. Bara för att det är enkelt att skriva långt på moderna datorer betyder inte att alla böcker har handling som håller för sitt sidantal. Ibland är kort det enda rätta och då skall boken anpassas efter det. Ta Feberflickan av Elisabeth Östnäs som exempel, 127 sidor och helt perfekt längd. I alla fall, nedan kommer sju väldigt mångsidiga (haha) böcker som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, men om de verkligen är de tjockaste böckerna jag äger låter jag vara osagt. Flera av dem har jag skrivit om här på bloggen tidigare, vilket väl i sig visar att tegelstenar är något jag gärna läser. Väl värda att lägga tid på trots eller på grund av sidantalet är de här böckerna i alla fall! 1. NOS4A2 av Joe Hill (688 s) är min senast utlästa tegelsten. En underbart bra bok som jag kommer att skriva mer om här på bloggen inom de närmaste dagarna.
2. En favorit på på senare år har Justin Cronin kommit att bli, först med Flickan från ingenstans/The Passage (907 s) och sedan med uppföljaren The Twelve, som dock knappt nådde upp till 700 sidor. Här väljer jag därför självklart den första boken, med många många sidor zombieapokalyps.
3. I tonåren läste jag mycket av Anne Rice, och inte bara böckerna i serien Vampire Cronicles. The Witching Hour (965 sidor) är första delen i trilogin om the Mayfair witches, som handlar om en New Orleansfamilj där medlemmarna har vissa speciella förmågor som dessutom går att spåra långt tillbaka i tiden.
4. Häxor hittar man också i Alla själars natt/A Discovery of Witches av Deborah Harkness (689 s). Jag gillar den här boken med alla dess häxor, vampyrer och demoner och jag vet att många av de som läser den här bloggen också gör det. Det syns nämligen på statistiken över besök och google-träffar. Tyvärr verkar dock inte Deborah Harkness-fansen vara tillräckligt många för att del två i denna serie skall ges ut på svenska. A Shadow of Night är rejält tjock den också, om än inte med lika många sidor som den första delen.
5. American Gods av Neil Gaiman (632 s) är en fascinerande resa genom ett modernt men slitet USA befolkat av gamla mytologiska figurer som tappat all mål och mening. Jag har försökt rekommendera den här boken till många andra, men de har bara tyckt att den varit tråkig och obegriplig. Inte jag, det här är en av mina stora favoriter! Notera på det här exemplaret också den lilla stickern som säger "as good as Stephen King or your money back". Otroligt komiskt!
6. Den första av de två olästa tegelstenarna blir Pestens tid av Stephen King. Visserligen har jag läst den för länge sedan, men det här är den nya och utökade versionen. 1222 sidor, yay! Att Stephen King skulle komma med bland tegelstenarna på ett eller annat sätt kändes som självklart, han är ju verkligen en mästare på att skriva riktigt långa böcker. Och bra också!
7. Min andra olästa tegelsten blir The Accursed av Joyce Carol Oates (667 s) som jag köpte när jag var i London nyligen. Förhandsinformationen utlovar en gotisk skräckroman om förra sekelskiftets Princeton, vilket ju låter hur bra som helst. Jag ser fram emot att läsa den!
För egen del har jag också en förmåga att skriva långt, vilket inte minst syns på det här blogginlägget. Ibland behöver man helt enkelt många ord på sig för att uttrycka det man vill ha sagt, och så får man hoppas att läsarna vill stanna kvar till slutet. Hur som helst är tanken att man skall tagga någon annan som skall svara på samma frågor, men jag hoppar nog över det. Vad jag kunnat se är många av mina favoritbloggar redan taggade, och om någon händelsevis inte blivit det kan ni väl ta saken i egna händer utan att jag nämner just er blogg. För det är väldigt kul att se hur andra svarar på de här frågorna!
