Böcker

Böcker

måndag 31 december 2012

Tillbakablick på bloggåret 2012


Nu när 2012 alldeles strax är slut börjar det blir dags att sammanfatta det här året, som blev det första året med Skuggornas bibliotek. Det var i våras som jag startade bloggen efter att ha tvekat en längre tid, och så här i efterhand kan jag konstatera att jag verkligen inte ångrar att jag gjorde det. Här kommer en återblick på några höjdpunkter under året.

Våren började något trevande med mycket vampyrläsning: bland annat ett par Morganville vampires, min tegelstensfavorit Alla själars natt och klassikerna I am Legend och Carmilla. Och så Eld, som visade sig vara en av årets bästa böcker och en klart värdig uppföljare till Cirkeln. När sommaren kom retade jag mig på skildringar av historiska häxprocesser och tipsade om historieforskning på just detta tema. Litet ironiskt kändes det därför att en annan av årets bästa böcker visade sig handla om just häxprocesser, nämligen The Daylight Gate av Jeanette Winterson.

Den regniga sommaren blev utnämnd till zombiesommar och förde med sig ett antal riktigt bra böcker. Bland dem som lästes fanns Varma kroppar, I dödsskuggans land, Världskrig Z och allt av Carrie Ryan, även om Amanda Hellberg och Ben Aaronovitch också kom att bli sommarfavoriter. Andra kanske något oväntade sommarämnen på bloggen blev viktoriansk goblinpunk, att jag outade min motvilja mot Island och en stor tvekan inför min gamla husgud Anne Rices comeback som skräckförfattare. Inte att förglömma är också att jag läste Waking the Moon av Elizabeth Hand, en författare som andra bokbloggare talat sig varma för. Den visade sig vara underbart bra!

Hösten kom och utnämndes till rysk höst mycket på grund av Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. Där läste jag tre ryska författare vars böcker fick ett litet blandat mottagande av mig. Bäst var Främlingen av Max Frei. Dessutom peppades det stenhårt på bloggen för Kontrast (Swecon 2012), som också blev en av de stora höjdpunkterna under hösten. Där gavs tillfälle att gå på intressanta seminarier, att umgås med trevliga människor – bokbloggare och andra, att möta spännande författare (t.ex. Caitlin Sweet, Joe Abercrombie och Kelly Link) och rent allmänt till ett obegränsat och ohejdat boknörderi.

Slutet av hösten kom att upptas av alkemister i Prag, både i verkligheten och i Shadow of Night av Deborah Harkness. Dessutom hyllades postapokalypsen som den skildrats av bland andra Justin Cronin och Emily McKay. Andra teman som togs upp var filmatiseringar av zombieböcker, ett nyväckt intresse för serier där sierskan Madame Xanadu blivit en favorit, samt inte minst också mina pepparkaksfladdermöss.  

En sak som varit mycket trevlig har varit kontakten med andra bokbloggare, med vilka jag inte bara kunnat utbyta åsikter om böcker utan också diskutera sådant som nagellack, kål och tv-serier. På det senare temat var en rolig sak Fiktiviteters Doctor Who-helg, där jag deltog med en kärleksförklaring till doktorns eviga fiender dalekarna. Även katter är något som bokbloggare har en fäbless för, men när Feuerzeug ordnade en fototävling med tema katt/bok/drink fick jag i brist på bloggkatt delta med en fladdermus istället. Ännu mer fladdermöss där alltså. Kan man ana ett samband? Absolut! Goth-ränderna går aldrig ur...

Och det var alltså 2012. Nu ser jag fram emot ett nytt år med bloggen och med förhoppningar om många givande läsupplevelser som jag kan skriva om. Och visst har det här året alla förutsättningar för att bli riktigt bra. Till exempel sitter jag i skrivande stund och sneglar på Alden Bells nya bok, som verkar synnerligen lovande. Välkommen 2013!

söndag 30 december 2012

A Field of Darkness

Det finns personer i böcker som man faller så där hejdlöst för, och sedan är det en njutning att läsa om dem nästan oavsett vad boken handlar om. Madeline Dare, huvudpersonen i A Field of Darkness av Cornelia Read, är en sådan person. Hon är på något sätt underbart misantopisk och svartsynt, men utan att bli gnällig och jobbig. Lyssna bara på de två första meningarna i boken: "There are people who can be happy anywhere. I am not one of them".

Maddy har en bakgrund i den allra tjusigaste överklassen, med dyra internatskolor, debutantbaler och en familj där man inte är särskilt känslomässigt engagerad i sina närmaste. Dessutom med så mycket "old money" att de sedan länge tagit slut, vilket är ett problem om man vill upprätthålla den livsstil som för dem betyder så mycket. För Madeline är det här inte egentligen något hon bryr sig om, eftersom hon valt att lämna allt det där bakom sig och tillsammans med sin högst normale make Dean bosatt sig i Syracuse i upstate New York. Där har många år tidigare ett hemskt mord på två unga flickor ägt rum, utan att mördaren någonsin gripits. Av olika orsaker börjar Maddy nysta i det här, först helt på egen hand och senare i jobbet (hon är journalist, men inte alls någon kriminalreporter). Möjligen har en person i hennes närhet någon slags koppling till morden, vilket gör att hon av personliga skäl känner att hon måste få klarhet i vad som egentligen hände. Detta visar sig dock sätta igång en serie med väldigt farliga händelser som Madeline hamnar mitt uppe i.

A Field of Darkness är en klart läsvärd bok, framför allt därför att Madeline är en så engagerande huvudperson. Hon är på samma gång rolig, sårbar och slits mellan det liv hon själv valt att leva (även om hon verkligen inte alltid är särskilt nöjd med det) och släktingarna som hela tiden får henne att känna sig otillräcklig och ovälkommen. Själva mordhistorien fungerar så där, den är ganska förutsägbar och man förstår tämligen snart hur det hela ligger till. Fast rätt spännande och rejält blodigt blir det tidvis.

Hur som helst: Cornelia Read visade sig vara en trevlig bekantskap, och jag kommer definitivt att läsa fler av hennes böcker framöver. Tack Dark Places för tipset om den här författaren!

lördag 29 december 2012

Mer om vårens böcker


Bland de nya barn- och ungdomsböcker som kommer att ges ut under våren kan man hitta flera titlar som verkar synnerligen intressanta. Något man snabbt kan konstatera är trenden med barnböcker som handlar om vampyrer verkligen inte visar några tendenser att vara på väg att avta. Till exempel kommer under våren Vampyrernas bal av Martin Widmark (maj), Vikingar och vampyrer av Katarina Mazetti (april) och Silverkällan av Gull Åkerblom (januari). Det känns betryggande att det uppväxande släktet redan från tidiga år kommer att skolas in i skaran av vampyrvänner. Mouahahahaaa... (Ooops, sorry!) I alla fall finns det säkert både en och annan spirande liten goth som kommer att bli lycklig över att få läsa de här böckerna.

Om vi går över till ungdomsböckerna finns en hel del titlar som säkert kommer att uppskattas även av vuxna. Några som ser ut att vara läsvärda är:
- Besvärjelser och beskydd av Maria Friedner (maj) som skall handla om "feer, sexiga demoner och bittra vättar i en vanlig svensk småstad".
- Blodsmagi/Blood Magic av Tessa Grafton (januari) om tonårsflickan Silla som efter  föräldrarnas död får veta att hennes pappa hade kunskaper om magi – och att hon själv också har magiska förmågor.
- Kretsen/the Raven Boys av Maggi Stiefvater (mars) är första delen i en serie om fyra pojkar på en internatskola som bildar ett hemligt sällskap och söker efter en gammal kungagrav.
- Spegeln – en skräcksaga/The Mostly True Story of Jack av Kelly Barnhill (mars) är "vacker och magisk sträckläsning för bokslukarna" om pojken Jack som "tvingas tillbringa sommaren med sin morbror och moster i Hazelwood. Där verkar hela byn ha väntat på honom."  
- Barnkolonin av Kerstin Lundberg (april) handlar om Joel vars föräldrar skall driva ett pensionat i en före detta barnkoloni. Spökar det där? Eller är det Joel som håller på att bli galen?

Uppgifterna i det här inlägget kommer från Svensk bokhandels katalog Vårens böcker 2013.

torsdag 27 december 2012

Nya böcker under våren


Jag utlovade ju för några veckor sedan en rapport om nya böcker som ges ut under våren, och här kommer den nu! Detta är första delen och handlar om vuxenböcker, del två kommer att handla om ungdomsböcker.

Hur var det nu, är det sant att det inte är särskilt mycket spännande att vänta under våren 2013? Nej, det vill jag väl inte påstå, jag tycker det ser ut att finnas en hel del lockande i förlagens reklam för vad som är på gång. Sedan vet man ju inte hur bra böckerna verkligen är, men det blir en senare historia.

Bland svenska författare finns flera stycken som kommer bli spännande att läsa:

- Bunkern av Hanna von Corswant (januari). Kallas i förlagets reklamtext för "en klassisk skräckberättelse där de döda är lika levande och närvarande som vi själva. Men här finns även djuren: gråsuggorna, fästingarna, fladdermössen. De som tar över, som kryper inpå."

- Doktor Joseph av Anders Roman (mars). Första delen i en serie och handlar om en man som med voodoo "förhäxar sin gamla arbetsplats, sin granne och alla andra han stört sig på, men han välsignar även dem som gjort honom gott. Med detta öppnar han dock en dörr som han stängde för många år sedan. Mörka krafter som letat efter Joseph ända sedan han flydde till Sverige från Haiti får nu upp ett spår och dras mot Stockholm för att göra upp med honom en gång för alla."


- Borde vara död av Paul Eggert (mars) kallas för "en mörk fantasy som skonings­löst griper tag i läsaren". Den handlar om Sebastian, som är "socialarbetare på ett boende för hemlösa på Hisingen i Göteborg. Här möter han de som lever på samhällets botten: missbrukarna, de mentalt sjuka, de kriminella. Men han har aldrig mött någon som Isa förut. När Isa kommer till boendet börjar märkliga saker hända. Personer hon talat med tar plötsligt livet av sig, en efter en. Sebastian är säker på att Isa döljer något bakom sin mänskliga fasad. Och vad Isa inte vet är att Sebastian inte heller är exakt den han utger sig för att vara."

Takao – en skräckhistoria av Jenny Milewski (mars), författaren till Skalpelldansen. Den handlar om studenten Sara som bor i en studentkorridor, där "steg för steg förvandlas tillvaron i korridoren till ett skrämmande kaos. Sara och hennes korridorskamrater ställs inför en verklighet där tentaångest överskuggas av en betydligt större utmaning. Att överleva."

Utöver detta kan det konstateras att flera utländska böcker kommer att komma på svenska under våren. Bland dessa finns Livrädd/Dead Scared av S.J. Bolton (mars), Weirdo av Cathi Unsworth (april) Hemlös/Blameless av Gail Carriger (maj) och Magikerna/the Magicians av Lev Grossman (januari). Den senare boken trodde jag skulle komma redan under hösten 2012, men det är i alla fall trevligt att se att den här på väg nu. Och så får ni inte glömma Den mörka staden/The Dark and Hollow Places av Carrie Ryan (april), men det är väl ingen risk med tanke på hur mycket jag tjatat om den redan...

Slutligen kommer det också en hel del tidigare utgivna böcker i pocket nu under våren. Några som jag rekommenderar till den som inte redan läst dem är:
- Varma kroppar av Isaac Marion (mars)
- De utvalda. Monstrets dotter av Kristin Cashore (mars)
- Smittad av Johanna Strömqvist (mars)
- De dödas ljus av Björn B. Jakobsson (mars)
- Tistelblomman av Amanda Hellberg (december 2012)

Man kan alltså konstatera att mars både blir den stora pocketmånaden och den månad då mycket annat kommer att ges ut. Det ser med andra ord ut som att man kommer att kunna ladda upp med en hel hög färska böcker till påskledigheten!

Uppgifterna i det här inlägget kommer från Svensk bokhandels katalog Vårens böcker 2013.

tisdag 25 december 2012

Mysrysets mästarinna

Det finns få författare som kan konsten att skriva mysrys på samma nivå som Susan Hill. The Man in the Picture passar perfekt tillsammans med en stor kopp te, en varm filt och varför inte en tänd brasa. Faktiskt börjar boken med att två personer sitter just framför en öppen spis och samtalar om en märklig tavla som en av dem äger. Och som alltid i Susan Hills böcker är det stämningen som gör hela boken. Den här gången är det engelsk universitetsmiljö, palats i Venedig och ödsliga gamla herrgårdar där de enda kvarvarande boende möjligen blivit helt galna.

Handlingen i The Man in the Picture är av det slaget att man helst inte skall analysera den för ingående, för egentligen fungerar den inte riktigt. Varför saker händer och hur olika händelser hänger ihop är inte helt logiskt. Men struntar man i det ger den här boken en väldigt trevlig och läskig läsupplevelse – perfekt när snön stormar ute och man själv bara vill ta det lugnt med en bok. Fast den som till äventyrs har en samling äkta konst hemma kan dock fundera över att täcka över tavlorna innan läsningen av boken påbörjas. Bara för säkerhets skull ...

måndag 24 december 2012

God jul!



GOD JUL till er allihopa! 
Hoppas att ni har en trevlig julafton var ni än är!

lördag 22 december 2012

Bokklappar

Det har varit rätt stillsamt här på bloggen på sistone, vilket beror på att det varit allt annat än lugnt på andra håll. Jag tycker att jag lyckas rätt bra med att inte dras med i någon negativ julstress, utan försöker fånga upp allt som är positivt med den här tiden på året. Tända ljus, god mat och mängder av godis är sådant som jag verkligen uppskattar, liksom inte minst att ha det lugnt och trevligt med familjen. Problemet är bara vägen fram till julledigheten, som på mitt jobb alltid blir synnerligen stressig när massor med saker måste vara klara innan årsskiftet. Men, men, nu är allt det klart för den här gången och istället är det dags att helt koncentrera sig på att vara ledig. Förutom mycket annat som hör julen till så ser jag fram emot att få tid till lugn och ro och att läsa en massa böcker som ligger och väntar på att jag skall kasta mig över dem.


Till julen hör också det här med julklappar, vilket i min familj till rätt stor del faktiskt brukar handla om böcker. Det är något som alla uppskattar och det blir en lagom nivå på presentgivandet. Handlar man på nätet blir det dessutom mycket enkelt att fixa allt i god tid och utan att behöva trängas i överfulla affärer. Problemet är dock att veta vad man skall ge bort. Till exempel är jag ju en helt hopplös person eftersom jag läser så mycket att det skulle vara omöjligt för någon utomstående att hålla reda på vad jag redan läst/köpt. Men inom familjen brukar vi lösa det här genom att ge litet små vinkar till varandra om lämpliga böcker, något som naturligtvis också minskar julstressen eftersom man inte behöver lägga alltför mycket tid på att fundera över vad som kan passa. I paketen på bilden ovan döljer sig Mamma Mu och Monsterakademin till mina systerdöttrar (som förhoppningsvis inte hittar hit till bloggen och läser detta), samt saker som jag inte skall avslöja utifall att någon mer vuxen blivande presentmottagare läser det här. Men att det kommer ligga böcker i de paket som jag ger bort är verkligen inte något som är svårt att förutse, tvärtom skulle nog alla bli högst förvånade om det inte gjorde det...

Men för att vara på den helt säkra sidan brukar jag också passa på att köpa litet julklappsböcker till mig själv. Inte för att jag i vanliga fall behöver någon ursäkt för att köpa böcker, men ändå. Dessutom har jag fyllt år helt nyligen, så böckerna på bilden nedan är både födelsedagspresent och julklapp. I alla fall blev det två Alex Verus-böcker som jag tror kommer bli utmärkt julläsning, samt ytterligare en bok med min favorit Madame Xanadu. Till sist också den jättefina serieversionen av Claudia's Story av Anne Rice, som kommit helt nyligen. Den består av de bitar ur Interview with a Vampire som handlar om den lilla vampyrflickan Claudia.


Hoppas inte ni andra har stressat ihjäl er inför julen och att själva julhelgen blir lugn och trevlig!

fredag 21 december 2012

If the apocalypse comes, beep me!


Nej, det blev visst inte någon jordens undergång idag heller. Kanske fanns det några fanatiker som trodde att något skulle hända, men för resten av världen blev den här dagen ett stort skämt precis som alla andra dagar när det förutspåtts att apokalypsen skulle komma. Och tur är väl det! Postapokalypsskildringar är en av mina absoluta favoritgenrer när det gäller böcker, men det känns verkligen inte som något man vill vara med om själv. Att läsa om det däremot, det gör jag gärna. Trogna läsare här på bloggen har väl inte kunnat undgå att bland mina favoriter finns författare som Justin Cronin och Carrie Ryan. Från bägge dessa är förväntningarna höga på de sista delarna i deras trilogier om postvampyrapokalypsen respektive postzombieapokapypsen. Carrie Ryans The Dark and Hollow Places finns redan på engelska och på svenska kommer Den mörka staden redan under våren 2013. När det gäller Justin Cronin är läget litet värre, för The City of Mirrors dröjer åtminstone till 2014. Postvampyrapokalyps kan man också läsa om hos Emily McKay, som jag på sista tiden hypat. The Lair, som är fortsättningen på the Farm, kommer i november 2013.

Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras att ingen behöver vara orolig – alla tecken tyder på att apokalypsen kommer vara i högsta grad närvarande även under 2013!

måndag 17 december 2012

Pepparkaksfladdermössen



Bat out of hell? Nja, kanske inte riktigt. Men hör och häpna, bara för en dag har Skuggornas bibliotek förvandlats till en bakblogg! Det skall inte bli en vana (ingen risk), men jag var bara tvungen att visa upp mina hemmagjorda pepparkaksfladdermöss. Scary stuff, inte sant! Man får jobba litet för att hålla goth-stilen i dessa juletider… 

onsdag 12 december 2012

Vänner av postapokalypsen, se hit!


När man är klar med the Passage, Hungerspelen och De vassa tändernas skog, vad läser man då? Jo, då läser man the Farm av Emily McMay. Att säga att den boken är en YA-variant av the Passage är väl inte helt korrekt, men inte helt fel heller. Upplägget i de bägge böckerna påminner om varandra, nämligen att ett virus som förvandlar människor till en slags vampyrmonster sprider sig över USA och att myndigheterna evakuerar ungdomar för att rädda dem undan smittan. Men där slutar likheterna, för Emily McKay gör sin egen version av vampyrapokalypsen som är långtifrån en kopia av något annat. The Farm är en bok som är värd att läsa helt enkelt för att den är väldigt bra.

Huvudpersonerna i the Farm är tvillingarna Lily och Mel, som förts till ett evakueringsläger i något som tidigare var ett college. Detta läger är alltså den så kallade farmen, en av många liknande anläggningar runt om i USA. Fast på farmen är de inte bara beskyddade från omvärlden, utan tappas också regelbundet på blod. Exakt vad syftet med det hela är vet de inte, men så mycket har de förstått som att vampyrerna håller sig någorlunda lugna om man ser till att de får det här blodet. Vistelsen på farmen är långtifrån trevlig, med hårda vakter som håller koll på alla och fruktansvärda bestraffningar för den som bryter mot alla de regler som satts upp. Vad som finns utanför har ungdomarna inte någon aning om – är allting förstört och alla döda?

Man kan tycka att det låter väldigt konstigt och läskigt att tonåringar tvingas lämna blod som på vampyrerna på något sätt matas med. För Lily är situationen så ytterst obehaglig och farlig att hon planerar att fly från farmen tillsammans med sin syster. Det finns dock ett antal problem med detta. Ett är att farmen omgärdas av höga elstängsel och ständigt patrulleras av vakter. Ett annat är att Lilys tvillingsyster Mel är autistisk och därför inte så lätt att kommunicera med, samtidigt som Lily känner ett stort ansvar för henne. Något oväntat dyker en ny person upp på farmen, Carter. I ”the before”, alltså tiden innan allt det hemska började, hade de gått i samma klass och Lily var då hemligt förälskad i honom. Nu spelar allt det där ingen roll, på farmen tänker hon bara på att hon och Mel skall överleva och kostar inte på sig att lita på någon annan. Men Carter verkar kunna ge dem viktig hjälp, även om han döljer många hemligheter. Till exempel kan man undra var han egentligen varit innan han kommit till farmen, för uppenbarligen har han i ett antal månader varit på någon mystisk annan plats.

The Farm är en bok med många kvaliteter och även om själva utgångspunkten känns igen (att vampyrer tagit över och ungdomar evakuerats till en särskild plats), gör författaren något eget av det. Mycket speciellt är också förhållandet mellan Lily och den autistiska Mel, som är väldigt intressant skildrat. Böcker med huvudpersoner med denna typ av diagnos är inte särskilt vanliga – åtminstone inte inom postapokalypsgenren. Mel är heller inte någon Rain man, utan framställs som en smart och intelligent tjej som dock inte riktigt fungerar på samma sätt som andra. Lilys förhållande till sin syster är komplicerat, på samma gång kärleksfullt och ett stort och ibland betungande ansvar. Lily kan aldrig sätta sig själv i första rummet utan tänker ständigt på att ta hand om Mel, vilket verkligen inte är det lättaste när de befinner sig på farmen.

Det finns även andra styrkor som man kan notera. Det närmast obligatoriska triangeldramat lyser med sin frånvaro (tack för det!) och även om det finns litet plats för romantik i boken så är det inte riktigt på det vanliga, ibland alltför sockersöta sättet. Jag avslöjar inget, men vill hinta om att den biten är litet annorlunda... Utöver detta är det här en spännande och lagom blodig bok (den handlar ju trots allt om vampyrer av det läskigare slaget). Vampyrerna är inte av den typen som går till sängs med hjältinnan, utan tillåts vara riktigt farliga typer. Kanske blir Lily litet tjatig mot slutet, hon kan kännas alltför obeslutsam ibland. Det är å andra sidan ganska realistiskt, själv skulle jag också tycka det var svårt att göra rätt saker om det handlade om att fly undan blodsugande monster… Ett visst antiklimax blir det dock mot slutet av boken när man inser att man inte kommer att få veta hur det går, eftersom den här boken liksom så många andra nuförtiden är första delen i en trilogi. Nästa del kommer inte förrän om ungefär ett år.  Men det finns en hemsida för boken och där kommer det att läggas ut en del extramaterial. Bland annat finns där en länk till en (fejkad) hemsida för the National Pandemic Disease Control Organization, som är den myndighet i boken som hanterar virusutbrottet som orsakar vampyrepidemin. Där hittar man bland annat ett officiellt brev till alla amerikanska medborgare där det meddelas att alla ungdomar skall evakueras. Något om att man tänker ta deras blod nämns inte... 

måndag 10 december 2012

Hundöra?


En klassisk fråga att ställa till en hängiven läsare är om de använder bokmärken eller viker ned ett hörn på en sida i boken. För egen del skulle jag aldrig drömma om att vika några hundöron. Jag är övertygad om att jag aldrig gjort det en enda gång i hela mitt liv – och då har jag ändå läst rätt mycket böcker. Istället använder jag bokmärken ibland, men de har en tendens att inte finnas till hands när jag behöver dem. Men jag tycker inte att bokmärken är så nödvändiga, för i princip alltid kommer jag ihåg vilken sida jag slutade läsa på. Gör inte alla det?

fredag 7 december 2012

Vårens böcker

Ett vårtecken så här före jul är att katalogen Vårens böcker utkommit. Förhandsryktena bland bokbloggarna har sagt att det inte är så mycket nya spännande böcker att vänta under början av 2013, så man får väl hoppas att katalogen skall dölja några hittills okända guldkorn. Efter en snabb genombläddring hittar jag två titlar som jag ser fram emot väldigt mycket, så helt och hållet kommer nog inte den dystra profetian att besannas.

I väntan på ett mer genomarbetat utlåtande kommer här alltså två snabba tips, som dock båda två är böcker som jag kände till sedan tidigare. Bara de här bägge gör att våren kommer bli något att se fram emot!


Den mörka staden av Carrie Ryan, som kommer i april. Det här är den tredje och sista delen i trilogin som inleddes med De vassa tändernas skog och De dödas strand. Enligt förhandsreklamen handlar boken om Annah som inte kan glömma sin sedan länge försvunna tvillingsyster. Den som läst tidigare delar förstår genast vad det här rör sig om och det låter som precis den fortsättning man vill ha efter den förra boken!

Berättelser från Engelsfors, serieboken med historier kring böckerna Cirkeln och Eld kommer också i april. Vissa teasers har redan släppts från den här boken, och de ser verkligen lovande ut!


torsdag 6 december 2012

En alldeles egen zombie


Så du vill ha en egen zombie, som bara är din? Mmmm, men det får du inte! Nej, du får göra som alla andra och nöja dig med att läsa böcker och titta på film istället.

För personer med zombielängtan finns det för tillfället en hel del att välja på och mer är på väg. Förutom många böcker som förefaller ha blivit stora framgångar (av Carrie Ryan t.ex.), verkar det som att zombier har gått och blivit riktigt stora på filmfronten på senare år. Tv-serien Walking Dead är ett exempel på det, dessutom är flera storfilmer med superkända skådespelare i huvudrollerna på väg att ha premiär. Att det görs zombiefilmer är ju i sig inte något nytt, däremot att det är mainstreamproduktioner som vänder sig till en bredare publik. Det här är filmer som är tänkta att visas på biografer, inte gå direkt till dvd-hyllan. 2013 kommer att bli year of the zombie på vita duken!

- World War Z är en filmatisering av den mycket bra boken med samma namn (Världskrig Z: en muntlig historik över zombiekriget av Max Brooks) och har ingen mindre än Brad Pitt i huvudrollen. Premiär blir i juli nästa år. IMDb har mer information och en trailer.

Warm Bodies är också från början en alldeles utmärkt bok (Varma kroppar av Isaac Marion). Denna zombieromans med en riktig zombiesnygging som huvudperson har premiär i april 2013. Mer information och en trailer finns på IMDb.

- Hanteringen av odöda av Johan Ajvide Lindqvist är också på väg att bli film, i regi av Kristian Petri. Något releasedatum har jag inte hittat, mer än att det nog är nästa år. Någon trailer verkar inte ha kommit ännu, men en lista över skådespelarna hittar man här. 

Kan man inte vänta tills när de här filmerna har haft premiär, så finns det mycket redan utkommet att välja bland. Ett tips är den brittiska komedin Cockneys vs Zombies där stentuffa pensionärer slåss med zombier som attackerar ålderdomshemmet där de bor. Det är blodigt, mycket fula ord och rätt kul... 


Och i dessa tider av Hobbitväntan kan man fundera en stund över hur mannen med en annan zombiekomedi på meritlistan kunde anförtros miljarder dollar för att göra multipla Tolkienfilmatiseringar. Braindead är en tidig Peter Jackson-film som innehåller en del oförglömliga scener (jag säger bara: kring matbordet...).

onsdag 5 december 2012

Flera favoriter vinnare i Goodreads Choice Awards

Över en miljon läsare har röstat i årets Goodread Choice Awards, där resultatet presenterats idag. De som röstade måste ha haft god smak, för bland vinnarna finns ett par av mina stora favoriter på senare tid. I kategorin Paranormal fantasy går priset till Shadow of Night av Deborah Harkness och i kategorin Horror till The Twelve av Justin Cronin. Hurra, hurra, det där är två välförtjänta vinnare!

Bland övriga kategorier kan man notera följande vinnarböcker:
- Fantasy: The Wind Through the Keyhole av Stephen King
- Mystery & Thriller: Gone Girl av Gillian Flynn
- Graphic Novels & Comics: The Walking Dead, Vol. 16, A Larger World av Robert Kirkman & Charlie Adlard

Väl värda segrare, enligt min mening! Sedan fanns det några andra kategorier där jag inte riktigt gillar resultatet, till exempel tror jag att J.K. Rowling kammat hem kategorin Fiction på gamla meriter och inte för att hennes nya bok skulle vara exceptionellt bra. Och jag kan inte låta bli att sucka djupt över boken som vunnit kategorin Romance...

Madame Xanadu och synen på serier

Jag tror inte att Dagens Nyheters litteraturskribent Lotta Olsson har för vana att läsa serier, åtminstone inte att döma av hennes uttalande om denna litteraturform för ett tag sedan:

"Egentligen ska ju böcker bara innehålla text. Jag har alltid haft rätt svårt för serier eftersom det kommer en massa störande bilder i vägen för texten. Böcker är språk, och bilderna ska komma av sig själva i huvudet när man läser. Bra text reder sig själv."

Det är verkligen inte så att alla måste gilla att läsa serier, oavsett om man är litteraturkritiker eller vanlig nöjesläsare. Men Lotta Olsson uttalande är så naivt att det känns som något en tioåring skulle kunna säga, samtidigt som det är otroligt föraktfullt. Med några slängiga meningar avfärdar hon en hel konstform, bara så där. Litet mer intellektuell höjd trodde jag man kunde vänta sig från en kulturjournalist på en av landets stora dagstidningar?

Den som har något emot bilder bör naturligtvis lämna serierna därhän, eftersom det är just detta som är hela grejen med dem. Det framgår tydligt i Disenchanted, en volym med Vertigo-hjältinnan Madame Xanadu som huvudperson. I denna samling får man följa henne från början, vilket för hennes del är kung Arthurs tid i England. Sedan följer ett antal nedslag i hennes extremt långa liv, via mongolhärskaren Kublai Khans hov, Marie Antoinettes Frankrike, Jack the Rippers England och slutligen 1930-talets New York. Madame Xanadu är en sierska som härstammar från fefolket, och det är därifrån hon har sina förmågor och sitt långa liv. Men att kunna se faror som lurar framöver betyder inte att man kan styra händelseutvecklingen, även om hon flera gånger försöker ställa allt till rätta inte minst för att rädda andra undan hemskheter som väntar. Problemet är bara att det är svårt även för en sierska att kunna förutse konsekvenserna av sådana ingripanden, samtidigt som det är lätt att man blir utnyttjad och snarare gör saker värre.

Disenchanted fylld med vackra bilder, och det är verkligen för dem man skall läsa den här boken (inte trots dem!). Madame Xanadu är en figur som förekommer tillsammans med andra mer actionbetonade superhjältar (t.ex. Justice League Dark), men hennes egna äventyr är av ett lugnare, mörkare och mer suggestivt slag. Som hjältinna är hon sympatisk och kämpar verkligen med att försöka använda sin siarförmåga till att åstadkomma bra saker. Men var hon än kommer breder istället död och våld ut sig – betänk att det bland annat handlar om franska revolutionen och Jack the Ripper. På grund av detta kommer det också med tiden att ligga ett allt mörkare och mer förtvivlat drag över henne. Inte så att Madame Xanadu någonsin ger upp hoppet, men det är med en vemodig blick hon tar sig fram mellan århundradena.

tisdag 4 december 2012

Alkemisternas magiska stad


Som framgick av min recension av Shadow of Night visade sig den boken till rätt stor del utspela sig i Prag. Jag visste inte det innan jag började läsa den, men det förklarar en sak som jag var med om när jag besökte Prag nyligen. Ni kanske minns att jag lade upp ett foto från en bokhandel där de sålde en översättning av Cirkeln. I samma affär skyltade de med ett litet antal engelska böcker varav en var Shadow of Night, vilket jag undrade litet över – varför är de så förtjusta i den boken, av alla? Nu förstår jag att den naturligtvis kändes extra intressant på grund av handlingen. Som jag skrev igår var jag väl förberedd att läsa om alkemister i Prag efter min resa, för jag fick en rejäl dos av sådana saker när jag var där.

I Prag känns historien verkligen närvarande, åtminstone i de gamla delarna av staden. Det finns flera stadsdelar med rötter i medeltiden där allt ser sådär stämningsfullt och mystiskt ut. Man kan lätt föreställa sig att någon äkta liten demon döljer sig bland alla gargoyler, tinnar och torn som finns på de gamla husen och kyrkorna. Spännande är det också om man ser till Prags historia. Under 1500- och 1600-talet var det här nämligen en stad dit all världens alkemister och vetenskapsmän flockades. Välkända personer som John Dee, Johannes Kepler och Tycho Brahe var verksamma där, inte minst beroende på att kejsaren Rudolf II var mycket intresserad av sådana saker.

I Prag stötte jag av en slump på ett litet alkemi-museum som ligger i de judiska kvarteren. Det visade sig vara riktigt trevligt, samt återigen stämningsfullt. Speculum Alchemiae ligger i ett gammalt hus som en gång i tiden varit ett apotek. Exakt hur historiskt korrekt allt är kan jag inte svara på, men det var i alla fall ett fint uppbyggt museum.


Under själva huset hade man efter de stora översvämningarna som var i Prag för ett tiotal år sedan gjort utgrävningar och då hittade man underjordiska gamla gångar och rester av vad man på museet hävdar är alkemiska laboratorier. Dessa har man nu rekonstruerat, och efter detta startade museet. Bilden nedan  föreställer ett av de rum där man byggt upp laboratorier fyllda med konstigt formade flaskor och andra märkliga föremål.



På markplanet har man ställt iordning ett slags 1500-talskontor där alkemisten/apotekaren skulle föreställa ha sin arbetsplats. Det ser ut som något som kan platsa i en Harry Potter-film, men möblerna är tidsenliga (och är möjligen också från 1500-talet).


I kontoret fanns en bokhylla som var fullproppad med gamla böcker (inte äkta sådana dock) och udda föremål som en dödskalle, pergamentrullar och små mystiska flaskor. Mina bilder av bokhyllan blev som framgår rätt underliga. Ett äkta spökfoto, inte sant? Jag förstår att effekterna beror på dåliga ljusförhållanden och att jag inte höll kameran still, men visst skulle det gå att lura någon att tro att det är kvardröjande magi från John Dee & co som jag fångat på bilden..!


måndag 3 december 2012

Shadow of Night

Det är en märkligt upplevelse att läsa en bok som på något sätt verkar vara skriven just för en själv. För mig visade sig Shadow of Night av Deborah Harkness vara en sådan bok. Det gäller både vad den handlar om – jag kommer tillbaka till det strax – och tidpunkten när jag läste den. Shadow of Night blev för mig en bok jag att gå in i helt under en vecka när jag låg hemma med förkylning och inte kunde göra något annat. Det var en mycket trevlig läsupplevelse, det vill jag verkligen framhålla. Samtidigt känner jag mig litet tveksam till att rekommendera andra att läsa den här boken.

Shadow of Night är andra boken i en trilogi. I den första boken, A Discovery of Witches (Alla själars natt), upptäckte historikern och häxan Diana Bishop en mystisk alkemisk bok medan hon forskade i Oxford . Den försvann dock, och resten av handlingen går i korthet ut på att hon letar efter boken och försöker hitta mer information om den. Hennes forskning lämnar dock snart det rent akademiska när det visar sig att ett antal rätt illvilliga vampyrer, häxor och demoner också väldigt gärna vill lägga vantarna på boken ifråga. A Discovery of Witches är tegelstenstjock och jag vet att många tycker att den är alltför långdragen. Jag tillhör dem som gillade den, även om det finns en del saker man kan ha invändningar mot när det gäller handlingen. Det gäller till exempel bokens vampyrer, som framställs som extremt farliga men som i sällskap med Diana blir totalt tandlösa.

Shadow of Night börjar med att Diana och vampyren Matthew för att rädda sig undan alla farligheter flyr tillbaka i tiden till 1590-talet. Där där har de också förhoppningar om att kunna hitta den alkemiska boken, som alltså fortfarande är försvunnen. Problemet är bara att även om Diana är historiker, och därmed känner till mycket om äldre tider, är det inte helt lätt som modern människa att kunna smälta in i ett samhälle som är väldigt annorlunda jämfört med det moderna. För att kunna smälta in visar sig vara av största vikt för häxan Diana, inte minst för att den plats hon kommer till är ett Skottland som plågas av häxprocesser.

Att boken skulle ta upp häxprocesser fick mig att hoppa till, för som vana läsare av den här bloggen känner till har jag en förmåga att reta mig på felaktiga påståenden om historia i allmänhet och häxprocesser i synnerhet (se här till exempel). Men det är faktiskt inte ett problem den här gången. Deborah Harkness är liksom bokens huvudperson historiker till yrket och hon visar sig ha bra koll på den tid som skildras. Litet för bra nästan, och det är ett av de stora problemen med Shadow of Night. Den här boken är sprängfylld med riktiga historiska personer som i många fall presenteras ganska knapphändigt. För att man som läsare skall kunna hänga med i handlingen och förstå vad som egentligen händer skulle jag rekommendera att man ser till att ha en del historiska kunskaper. Lämpligt är att man är insatt i följande områden: kung James och häxprocesserna i Skottland, engelsk kultur- och vetenskapshistoria samt politisk historia (inklusive utrikespolitik) från elizabethansk tid, kejsare Rudolf II och hans intresse för alkemi samt historia och geografi när det gäller 1500- och 1600-talets Prag. Kan man inget om det här kommer nog boken kännas som ett myller av personer som man inte riktigt fattar vilka de är och händelser som kan vara svårt att hänga med i hur de förhåller sig till varandra.

Låter det jobbigt? Kanske, men för mig var det häpnadsväckande mitt i prick. Jag är ju själv historiker och specialiserad på just den här tidsperioden. Häxprocesser och alkemi vet jag en hel del om. Till råga på allt besökte jag Prag bara ett par veckor innan jag läste Shadow of Night, så på den fronten hade jag det mesta helt aktuellt. De historiska personer som Diana träffar där var välbekanta eftersom jag hade läst på en del inför min resa om alla spännande alkemister och andra mystiska figurer som varit verksamma i Prag under 1500- och 1600-talet. Och eftersom boken är välgjord när det gäller det historiska innehållet tyckte jag att det här var rätt kul att läsa. Jag fnissade en hel del åt hur Diana häpnar över att på riktigt få träffa historiska personer som hon ägnat många år åt att forska om.

Det fanns dock andra saker med Shadow of Night som jag inte gillade. De problem som man kan se med den första delen i trilogin finns definitivt kvar i den här boken. Det här är också en tjock bok, där handlingen vindlar sig framåt rätt långsamt. Alldeles för mycket tid ägnas åt att Diana hänger runt med olika vampyrer, inte minst Matthew som hon också gifter sig med. För det första förstår jag inte poängen med att han skall föreställa vara vampyr överhuvudtaget. De partier i boken som känns mest onödiga är när han tjatar om hur jobbigt det är att behöva dricka blod och hur plågsamt det är att han hela tiden måste avhålla sig från att kasta sig över folk och döda dem. För att inte tala om Dianas grubblerier om huruvida de kan skaffa barn tillsammans. Ta bort, snälla! För det andra är handlingen kring vampyrerna så inkonsekvent. Alla vampyrer hatar tydligen häxor, men av någon anledning blir de ändå alltid helt överförtjusta i Diana. Häxhatet verkar inte sitta särskilt djupt, med andra ord. Om det hände en gång vore det ok, men hela tiden? Nej, det här är faktiskt ytterligare en vampyrbok där vampyrerna själva är det sämsta med hela boken. Skärpning, skall det handla om vampyrer bör de väl ändå kännas relevanta och intressanta. Att bara vara snygg räcker inte, inte ens om man är vampyr!

Så skall man läsa den här boken? Tja, gillade man den första tycker jag definitivt att man skall göra det. Men för att få bättre grepp om handlingen rekommenderar jag litet historiekunskaper – en snabbkurs kan man få i filmerna om Elizabeth. Och varför inte en weekend i Prag, det är mycket trevligt även om man inte tänker läsa Shadow of Night.

Slutligen är det flera som frågat om jag känner till ifall den här boken kommer att översättas. Svaret är att jag inte har en aning, men att jag hört rykten om att den inte kommer att ges ut på svenska. Jag vill dock betona att jag inte alls vet om detta stämmer och det är ju inte säkert att den saken är helt bestämd ännu. Alla själars natt gavs ut av Bokförlaget Forum, kanske tänker de ta sig an även fortsättningen..?

söndag 2 december 2012

Nedräkning

Det är som bekant första advent idag, vilket innebär att julen närmar sig med stormsteg. Att så är fallet kan man inte undgå att märka så fort man sticker näsan utanför dörren, så mycket juldekorationer och julskyltning som det är överallt. Här på bloggen kan ni dock räkna med att julen inte kommer att sätta så stora avtryck – ni kan nästan betrakta det som en julfri zon (men bara nästan...). Ingen julkalender, inga julklappstips, men däremot som vanligt bokrecensioner och andra saker. När allting annat präglas av jul är det rätt skönt med något som bara är helt normalt!

onsdag 28 november 2012

En bok att läsa när man är klar med the Passage och the Twelve?

Att säga att en bok påminner om någon viss storsäljare är ett beprövat och effektivt säljknep – det fungerar åtminstone rätt ofta på mig. Så när SF-bokhandeln påstår att de fått in en ny bok som påminner om the Passage, då är det bara att slå till. Jag trotsade snöblåsten och gav mig ut för att införskaffa litet helgläsning.

The Farm av Emily McKay skildrar en värld där ungdomar hålls i karantän i speciella läger för att skyddas från en värld som helt tagits över av ett slags synnerligen otrevliga vampyrmutanter. Frågan är dock om de verkligen skyddas eller om syftet är att utnyttja dem? Boken handlar enligt vad jag kunnat förstå om en ett par tvillingsystrar som försöker fly från ett sådant läger, vilket är både farligt och nästintill omöjligt.

Enligt reklamen skall the Farm påminna om både the Passage och Hungerspelen. Det där med ungdomar i läger tycker jag också påminner om delar av the Twelve. Dessutom ger baksidestexten mig associationer till Carrie Ryans De vassa tändernas skog och De dödas strand. Med andra ord antyder en yttre besiktning att den här boken har drag av flera andra böcker som jag var och en för sig har uppskattat mycket. Frågan är dock om the Farm bara kommer kännas som ett konstigt hopkok av de andra böckerna eller om det är en bok som är värd att läsa för vad den är på egen hand. Det återstår att se – jag återkommer med en recension när jag har läst!

tisdag 27 november 2012

Steampunk i Wonderland

Ni vet, det finns saker som verkar vara bra idéer, men som visar sig verkligen inte vara det. Här har vi ett bra exempel på det: en steampunk-fortsättning på Alice i Underlandet. Fast ärligt talat, det är nog inte själva idén det är fel på i det här fallet utan boken i sig. Det hade säkert gått att göra något roligt, men Gears of Wonderland av Jason G. Anderson är faktiskt en riktigt usel bok. Detta beror inte minst på att alla karaktärer i boken är helt fyrkantiga och ointressanta. Huvudpersonen James är en kille med stora problem i sitt liv. Hans elaka chef försöker tvinga honom att jobba fastän han blivit lovad semester (eftersom chefen själv vill spela golf istället för att vara på kontoret), men plågsammast av alla är nog ändå hans flickvän. Hon kräver att James helt och hållet skall bete sig som en vuxen nu när de skall gifta sig. Till exempel måste han sluta med så barnsliga saker som att spela schack. Han är ju ändå 24 år och då skall man ju för länge sedan ha slutat med sådana dumheter. Eeeeh?

Vän av ordning tycker nog att jag borde ha gett upp Gears of Wonderland efter den otroligt korkade inledningen, och det hade jag nog gjort i normalfallet. Men nu föll det sig så att det här var den enda olästa e-boken jag hade nedladdad på mobilen när jag vid ett tillfälle på grund av tågförseningar blev sittande i evigheter på tunnelbanan. Alltså läste jag vidare. Något bättre blev det när James kom till Underlandet, för när han som minst anar det befinner han sig helt plötsligt där istället för i den vanliga världen. Där upptäcker han att mycket är annorlunda jämför med när Alice var där, åtminstone som hennes besök skildras i böckerna (Alice i underlandet och Alice i Spegellandet/Through the looking glass). Istället för den elaka hjärter dam-drottningen har hennes son tagit makten och blivit en ondsint diktator som dessutom bekämpat de övriga fem kungarikena i Underlandet. Allting har dessutom blivit steampunk, vilket främst märks av att på marken åker folk i mekaniska vagnar och i luften i en slags luftskepp (som verkar likna vanliga skepp fast de inte färdas på vatten).

Kungen gillar inte att någon kommit in i Underlandet utifrån och James förstår att det skulle vara farligt att bli tillfångatagen. Istället lierar han sig med en slags motståndsrörelse som dock inte heller verkar vara särskilt trevlig. Återigen får boken noll poäng i trovärdighet, för även om James är förvirrad av att ha hamnat i en annan värld borde han väl ändå tänka efter litet grann innan han ansluter sig till personer som utan att tveka dödar stora mängder vakter och andra personer som råkar hamna i vägen för dem. Som läsare förstår man att kungen är en hemsk typ eftersom en del av handlingen berättas ur hans perspektiv, men James har faktiskt inte så mycket fakta att utgå ifrån. Han ser en mördarrobot döda en människa, men hur kan han veta på att den är i hjärterkungens tjänst? Bara för att några skumma typer som själva dödar folk till höger och vänster säger att det är så?

Litet spännande blir det trots allt när James ger sig iväg i ett luftskepp med en besättning som visar sig vara pirater. Men handlingen är boken igenom ytterst märklig och verkar inte särskilt genomtänkt. Till exempel kommer James till det vita kungariket, som genom någon slags magi blivit osynligt. Han får för sig att han skall ställa allt tillrätta, men lyckas istället utplåna kungariket helt och hållet. Ooops, liksom. Sedan får vi inte veta så mycket mer om den saken, mer än att James tänker att han har någon slags ansvar för att kungariket skall återuppbyggas. Men han har inte lust att ta tag i den saken, så det blir inget av med det.

Alltså, läs inte den här boken. Den är bara dum, man retar sig otroligt på alla personer och på inkonsekvenser och konstigheter i handlingen. Dessutom förstår jag inte riktigt vad den har med Alice i Underlandet att göra. Den boken är en lagom galen historia, men Gears of Wonderland saknar allt sådant. Personer, geografi med mera känns igen från Lewis Carrolls Underland, men allt det lekfulla och roliga är borta. Man ser att författaren ibland kommer på att det nog borde vara med fler likheter. Till exempel låter han ibland vissa personer (bl.a. Caterpillar) försöka vara litet kluriga, men de ger alltid upp direkt och övergår till att prata normalt istället. Det är som om James, som i den riktiga världen plågas av att hans "vuxna" flickvän vill att han skall ge upp allt "barnsligt", tar med sig den attityden till Underlandet och gör det till ett riktigt tråkställe.

söndag 25 november 2012

Is i hjärtat

Vladimir Sorokin är en rysk författare som skrivit en rad rätt obehagliga dystopier, bland dem Is. Den utspelar sig i Moskva och handlar om en mystisk sekt som kallas "de enda levande". För att få medlemmar till sekten fångar de in blonda och blåögda män och slår dem i bröstet med en slägga.  Antingen dör offren av denna våldsamma behandling (de flesta verkar göra det) eller så börjar deras hjärta att "tala" och de kan "födas på nytt" in i sekten.

Jag hade verkligen velat tycka om den här boken, den är en tämligen brutal och skitig dystopi av ett slag som lät väldigt tilltalande. Jag hade tänkt mig att det skulle vara på samma nivå som till exempel Sergei Lukianenko (som skrivit bl.a. Night Watch och Day Watch), en modern rysk författare som jag verkligen kan rekommendera. Men Is funkar inte riktigt för mig. Det brutala känns bara jobbigt, dialogen blir hela tiden för hetsig, personerna går inte att knyta an till och tja, den där speciella magin finns helt enkelt inte där. Synd!

Och med detta har jag klarat av det jag föresatt mig att läsa inför Pocketlovers tre-på-tre-utmaning. För att sammanfatta den kan jag konstatera att det visade sig vara en författare som jag tyckte var riktigt bra (Max Frei med Främlingen) och två besvikelser: Dimitrij Gluchovskij/Metro 2034 och så Is. Intressant läsning har det varit i alla fall och även om inte allt fallit mig i smaken är det ändå givande att kolla upp nya författare. Man vet aldrig var det slutar...!

lördag 24 november 2012

Vampyrens hjärta

Lagom till Halloween sände SVT en K-special som jag rekommenderar till alla som är intresserade av vampyrer som ett kulturellt fenomen. I programmet, som heter Vampyrens hjärta, får man följa litteraturvetaren Anna Höglund på en resa till New Orleans där hon bland annat besöker vampyrbaler, går på vampyrvandring och träffar några författare som skrivit vampyrböcker (ffa. Kelley Armstrong och Laurell K. Hamilton). Dessutom handlar programmet om Rebecca, en ung tjej som är Twiligthfantast och som man får följa när hon går på premiären av Breaking Dawn del 1 och på ett event där skådespelare från filmerna medverkar.

Det här hade kunnat bli ett ytligt och fånigt program, men det är verkligen gjort med hjärta. Anna Höglund får mycket plats för sina  intressanta resonemang kring vampyrernas och vampyrfiktionens roll i moderna människors liv. Hon är kunnig på det här området, bland annat har hon skrivit en doktorsavhandling om vampyrberättelsen från 1700-talet och fram till idag. Och det var riktigt gripande att höra intervjuerna med Rebecca som berättar om hur Twilight hjälpt henne att komma över sin panikångest och vågat komma tillbaka till skolan igen. För henne, och säkert många andra, är inte Twiligt i första hand en romantisk historia om hur man hittar Den Rätte. Istället är det Bella som står i fokus för henne – en helt vanligt tjej som vågar bryta sig loss från sitt tråkiga och deprimerande liv. Det är något man kan identifiera sig med och som kan ge kraft att själv våga ta tag i sin egen situation. Att man sedan inte träffar någon vampyr är inte det viktiga i sammanhanget.

Vill ni se det här programmet är det dock bråttom, det ligger bara kvar på SVT Play i 8 dagar till!

fredag 23 november 2012

Dessa titlar...

Här är en rolig sak från Bokbabbel: en rad frågor som man skall besvara med boktitlar ur den egna bokhyllan. Efter litet rotande i hyllor och bokhögar hittade jag ett antal passande titlar!

Hej!
Darkness, my old friend
Hur känns det?
Feberflickan
Hur har din dag varit?
I am legend
Vad har du på dig just nu?
The Woman in Black
Vad lyssnar du på just nu?
The wind through the keyhole
Vad ser du om du tittar till vänster?
Bright lights, big city
Hur är vädret hos dig?
30 days of night
Vad ska du göra i helgen?
The long walk
Vad önskar du dig till julklapp?
En världsomsegling under havet
Hur ska du fira jul i år?
Att komma hem ska vara en schlager


torsdag 22 november 2012

Nu är det dags..!

En sak man kan roa sig med om man har en blogg är att titta på statistiken över vilka google-sökningar som gör att folk hittar fram till den egna bloggen. Och då har jag under en rätt lång tid märkt en tydlig trend, nämligen att det görs många sökningar om Deborah Harkness nya bok Shadow of Night, fortsättningen på Alla själars natt (A Discovery of Witches). Liksom den  förra boken innehåller den nya häxor, vampyrer, alkemister och demoner, men utspelar sig på 1500-talet dit huvudpersonerna kommit efter att ha förflyttat sig i tiden. Den kom ut i somras, men verkar inte vara något som andra bokbloggare har kastat sig över. Med andra ord är det bara att inse: det är nog upp till mig att ta mig an den här boken.

Shadow of Night är en riktig tegelsten och även om jag sett fram emot den, har jag känt att jag inte vill börja läsa förrän jag verkligen har tid. Men nu har det blivit dags, inte minst eftersom jag blivit peppad av att det verkar vara många andra som är nyfikna. Än så länge har jag inte kommit så många sidor, men jag kan konstatera att det är trevligt så här långt – samt att det inte går så fort att läsa den här boken. Intressant nog är den nästan exakt lika lång som The Twelve, som var så spännande att det gick fort att komma igenom de många sidorna. Shadow of Night är inte någon sådan bok, utan mer långsam och behaglig läsning. Men det kan vara helt ok det också, ibland. Vi får se om jag tycker att den håller hela vägen, en recension kommer så småningom!

onsdag 21 november 2012

Den underbara osaliga Maddy Clare

Hemsökta hus kan man väl aldrig få nog av, åtminstone inte om de förekommer i böcker som är så bra som The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James. Den utspelar sig i 1920-talets England och handlar om Sarah Piper, en ung kvinna som efter föräldrarnas död försörjer sig på kontorsjobb som hon får via ett slags dåtida bemanningsföretag. I boken får hon i uppdrag att följa med en författare som skriver böcker om spöken när han skall undersöka ett spökhus på den engelska landsbygden.

Spöken kan låta otäckt, men har man varit med om tillräckligt mycket riktiga hemskheter i sitt eget liv framstår de kanske inte som lika skrämmande. Alistair Gellis, författaren som är Sarahs arbetsgivare, och hans andre assistent Matthew Ryder tillhör bägge den stora mängd män som varit med om första världskriget. Detta krig förändrade för alltid även de som klarade sig igenom det med livet i behåll och som efteråt levde med minnen av slagfält med tusentals döda, av att själva ha deltagit i det fruktansvärda som hände. I de mardrömmar som ständigt plågar Alistair och Matthew finns det inte plats för några spöken, de har nog med saker som de verkligen upplevt. Även den som, i likhet med Sarah, inte själv drabbades av kriget, levde under svåra tider. För hennes del kom en dödlig influensa (möjligen är det Spanska sjukan som avses) att göra så att hon mist bägge sina föräldrar. Inte heller Sarahs värsta fasor inkluderar därför några övernaturligheter.

Med andra ord är det tre ganska avtrubbade människor som beger sig till det avlägset belägna hemsökta huset. Inte så att de framstår som neurotiska, tvärtom har de en ganska avslappnad och vetenskaplig approach till påståenden om mystiska fenomen och osaliga andar. Väl på plats visar det sig dock historierna om det hemsökta huset vara mer än bara rykten och överdrifter, något som inte minst Sarah får uppleva på nära håll. Hon inser att bakom det hela ligger en gammal hemlighet och att de måste reda ut vad som egentligen hänt innan de kan komma därifrån.

The Haunting of Maddy Clare är en underbar bok, den är så där lagom läskig utan att skrämma vettet ur sina läsare. Jag gillade också hur 1920-talet skildras, där man får en känsla av hur det var att vara ung under den tiden -- långt ifrån det glada 20-talet, utan snarare en rätt omtumlande situation där folk försöker få rätsida på sina liv igen efter åratal av krig och elände. Det är ändå inte någon deprimerande bok, utan den innehåller både en väldigt spännande och underhållande spökhistoria och en intressant skildring av hur Sarah och de andra försöker komma fram till vad de vill göra med sina liv och hitta fram till sina egna känslor, kanske till och med våga finna kärleken.

Den här boken blev jag tipsad om på Calliopes blogg i somras, men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. I boken är det dock mycket regnrusk, så det kändes som att stämningen i den var helt rätt i novembermörkret.

tisdag 20 november 2012

Gamla hjältar i nytt sällskap – Justice League Dark

"My name is madame Xanadu. I have looked into the future.
The future looked right back at me and told me to mind my own business."

Det blir av någon anledning numera sällan av att jag läser serier, även om det finns mycket som definitivt är läsvärt. På något sätt har det varit så att jag hängt med i vad som hänt på seriefronten, men sällan läst själva serierna. Men nu kändes som att det var dags att plocka upp det här igen, inte minst för att det fanns en hel del gammalt jag ville läsa om och mycket nytt som jag var nyfiken på. Dessutom har det varit inspirerande att läsa om Bokstävlarnas seriesöndagar, som verkligen väckt lusten att läsa. I alla fall, räkna med att det bland bokrecensionerna framöver också kommer att smyga sig in en del serieböcker.

Först ut bland serierecensionerna blir något så oemotståndligt som Justice League Dark vol. 1: In the Dark, ett seriealbum som verkligen visade sig vara något för mig. Original-Justice League, där superhjältar som Stålmannen, Batman, Wonderwoman, Flash med flera slår sig ihop och jobbar tillsammans, har funnits sedan 1960-talet. Som ett led i DC Comics satsning the New 52 började man 2011 med en ny version som alltså heter Justice League Dark. Det där med "dark" antyder att det är en serie som innehåller mörkare och mer magiska inslag än gamla Justice League.

In the Dark handlar om hur den nya Justice League börjar samarbeta. Fast från början är det här inte deras jobb, utan när en galen häxa börjar sprida död och kaos omkring sig är det gamla Justice League som med Stålmannen i täten kastar sig iväg för att reda ut situationen. Det visar sig dock inte fungera alls, utan istället ser sierskan madame Xanadu till att sammankalla en ny grupp som ersättare. Det hela är dock inte så enkelt som det låter, för de utvalda personerna är varken samarbetsvilliga eller några typiska hjältefigurer. "Half-insane or damaged gods. Most of them are a danger to themselves", sägs det om dem. Men de är också farliga för andra, och därför kan de också klara av situationer där inte ens vanliga superhjältar räcker till.

För den vane serieläsaren är en del av medlemmarna i Justice League Dark kära återseenden, som till exempel John Constantine. Styrkan är annars framför allt att man lär känna de olika huvudpersonerna och att de trots en del motsättningar sinsemellan till slut bildar en grupp. Själva storyn är väldigt snyggt berättad, där inte minst Xanadus framtidsvisioner verkligen framstår som fasansfulla.

Jag ser också på internet att det redan är tal om att göra en filmatisering av Justice League Dark, regisserad av Guillermo Del Toro (som tidigare gjort bl.a. Hellboy). Men, jag vet inte om det är någon god nyhet. I serieform fungerar alla karaktärer så bra och inte minst är det fascinerande hur mycket action det går att skildra i en enda bild – som skulle blir en evighet av jagande och slagsmål på film. Och så är jag för evigt skeptisk till John Constantine i filmversion efter att Keanu Reeves spelat honom i Constantine...

måndag 19 november 2012

Det här eller det där


This or that är en utmaning som cirkulerar på många bokbloggar just nu, med ett antal bokrelaterade frågor. Här kommer mina svar:

01. Ljudbok eller bok i handen? 
Jag lyssnar aldrig på ljudböcker, det går för långsamt för mig. Jag vill läsa texten själv, antingen på papper eller dator/mobil.

02. Pocket eller inbunden? 
Både och. Vissa böcker som jag gillar väldigt mycket vill jag ha i stora fina inbundna exemplar. Det är en speciell känsla att läsa en riktigt tjock inbunden bok. Men man måste ju vara praktisk också, pocket är  lättare att släpa med sig (och jag har alltid böcker med mig överallt!). Dessutom tar de inte så mycket plats hemma, vilket verkligen är en fördel med tanke på hur överfulla mina bokhyllor är.

03. Påhittat eller verklighetsbaserat? (Fiction/non fiction)
Jag är ju historiker till yrket, så jag läser en hel del vetenskapliga böcker för jobbets skull. Kanske just därför blir det sällan något annat än fiction om det skall vara nöjesläsning.

04. Harry Potter eller Twilight?
HP! Jag har visserligen läst hela Twilightserien, men för min del var de slit-och-slängböcker. Harry Potter däremot är böcker och filmer som jag verkligen uppskattat och som jag dessutom har många minnen runtikring. Tänk t.ex. när jag och min syster skulle se den andra filmen och det var helt kaosartat mycket folk på biografen – ALLT godis utom halstabletter var slutsålt... (på en av de största biograferna i Stockholm). Eller alla mystiska manövrar jag gjort för att lyckas få tag på böckerna samma dag de kommit ut. De kom ju alltid på sommaren och naturligtvis på någon dag när jag t.ex. skulle hälsa på släktingar som bodde i småhålor utan riktig bokhandel...

05. Fantasyvärld eller vår värld? 
En blandning är det jag gillar bäst, alltså urban fantasy i någon form.

06. Kindle, iPad eller annat? 
Jag har en Kindle och även om den är väldigt bra att läsa på har jag haft en del tekniska problem med den. För enkelhetens skull har jag nu laddat ned en Kindle-app till min mobil som fungerar jättebra. Så om någon ser mig i morgon- eller kvällsrusningen på tunnelbanan är jag förmodligen djupt försjunken i någon bok på mobilen.

07. Låna eller köpa böcker? 
Bibliotek är jätteviktiga på många sätt! Jag tycker verkligen att de skall finnas överallt och inte minst måste alla barn ha tillgång till dem både i skolan och på fritiden. För mig betydde det otroligt mycket att ha ett bibliotek nära där jag bodde som barn, dit gick jag väldigt ofta och upptäckte böcker jag aldrig skulle ha hört talas om annars. Men nu är jag vuxen och vill äga mina böcker... Så bibliotek går bort, helt. Dessutom är jag så dålig på att komma ihåg att lämna tillbaka böcker att förseningsavgifterna ändå inte gör det hela billigare.

08. Bokhandlar eller online? 
Det är alltid trevligt att besöka bokhandlar, inte minst SF-bokhandeln som är en av mina favoriter. Men jag handlar nästan bara på nätet. Detta beror till viss del på att det blir billigare, men framför allt på att utbudet är så otroligt mycket bättre än i riktiga bokhandlar. Dessutom har Schenker ett utlämningsställe i samma hus som jag bor, så med rätt fraktalternativ är det väldigt enkelt för mig att hämta ut böckerna.

09. Fristående bok eller trilogi?
Det går bra med bägge delar. Om jag läser en bra bok kan jag dock tycka att det är tråkigt om det inte finns en fortsättning, så därför läser jag gärna trilogier eller hela serier av böcker.

10. Tjock bok eller kort bok?
Gärna tjocka böcker, jag gillar verkligen tegelstenar. Men det måste vara en handling som håller hela vägen, boken får inte vara lång bara för att förlaget inte orkat satsa tillräckligt på att redigera den. Tyvärr finns det alltför många exempel på böcker som skulle ha blivit mycket bättre om ett antal sidor hade strukits bort.

11. Romans eller action?Det här känns inte riktigt som rätt fråga för mig. Egentligen litet av varje, varken renodlad action eller romantik är riktigt min grej.

12. Mysa under en filt eller steka i solen?
Att vara ute i solen har jag aldrig tyckt om, så filt blir mitt förstaval. Jag är en sådan där trist typ som gärna är inomhus när det är varmt och soligt ute. Glöm inte att jag är en övervintrad gammal goth, direkt solljus får jag bara ont i huvudet av...

13. Varm choklad eller latte?
Alltså, jag tål ju inte mjölkprodukter så inget av det här är något för mig. Fast det finns sojamjölk med chokladsmak, det är rätt gott!

14. Läsa recensioner eller bilda egen uppfattning?
Jag läser gärna recensioner, men tycker inte att det hindrar mig från att bilda en egen uppfattning om en bok. Det är ju inte säkert att jag har samma åsikt som recensenten och att jag känner till vad andra tycker om en viss bok stör inte mig i min läsning.

söndag 18 november 2012

Skuggornas bibliotek på Facebook

Nu finns Skuggornas bibliotek även på Facebook – om någon är intresserad, så ses vi där också! Adressen direkt till sidan är www.facebook.com/SkuggornasBibliotek. När jag kommit ur den förkylningskoma som jag varit i den sista tiden skall jag försöka lägga en länk till FB-sidan här i högermarginalen på bloggen.

På Facebook är tanken att det skall bli kortare inlägg nu och då om sådant jag läser, böcker i allmänhet och annat som jag känner att jag bara måste kommentera. Här på bloggen kommer det även fortsättningsvis finnas litet längre texter och framför allt bokrecensioner, precis som förut. FB blir ett mellanting mellan bloggen och Twitter, där allt man skriver som bekant måste hållas väldigt kort.

Med andra ord, numera finns Skuggornas bibliotek litet varstans. Det är helt enkelt så att en skugga sänker sig över världen, eller i alla fall över alla böcker... Muoahaaahahaaaa..!

Hur ser könsrollerna ut bland spöken?

En sjuk dag hemma vill man ha något enkelt och trevligt att läsa, och då passade Liesl & Po av Lauren Oliver alldeles utmärkt. Enligt baksidestexten skall det vara "en magisk berättelse", och det är just precis vad det är. Boken innehåller en spännande historia om den föräldralösa flickan Liesl som efter hennes fars död hålls inlåst i ett rum på vinden av sin styvmor. Så en dag dyker det upp ett annat barn där, i form av ett spöke. De lyckas rymma och träffar i samband med detta på alkemistlärlingen Will. Tillsammans försöker de ta sig till ett hus på landet där Liesl tidigare bott, för att hon där skall kunna gräva ned sin fars aska på samma plats som hennes mamma blivit begraven. Problemet är bara att skrinet där askan förvaras förväxlas med ett liknande skrin som istället innehåller något mycket värdefullt och magiskt – och som andra är beredda att göra vad som helst för att komma över. Snart är ett antal personer på jakt efter de bägge barnen, dock utan att veta att de har hjälp från "den andra sidan".

Liesl & Po är en engagerande bok som utan att vara alltför sorglig ändå inte väjer för saker som kan vara jobbiga, som saknaden efter döda föräldrar eller ensamhet och utanförskap. Känslan blir att författaren inte undviker att skriva om det svåra i livet, vilket är en styrka. Det här är en spännande och litet läskig berättelse som tar sina läsare på allvar. Samtidigt är det vissa saker som på klassiskt sagomanér överdrivs på ett sätt som gör det hela lättare att ta till sig. Här finns till exempel en elak styvmor som är minst lika otrevlig som Askungens.

Intressant med den här boken är också sättet som den skildrar könsroller. Huvudpersonerna är en flicka och en pojke, som bägge är nedtryckta, luggslitna och osäkra på sig själva samtidigt som de också är sympatiska och påhittiga. De är personer man kan identifiera sig med, helt enkelt. Men så har vi spöket Po, vilket är en figur som skildras ur ett könsneutralt perspektiv. Po minns nämligen inte sitt kön eller sitt namn, på samma sätt som det inte går att avgöra om detta spökes lilla husdjur är en hund eller en katt. Ordet "hen" används dock inte, utan spöket är ett "det". Förmodligen är detta anledningen till att åtminstone jag inte sett till den här boken i den debatt som varit kring barnböcker med huvudpersoner utan angiven könsidentitet. I Liesl & Po blir det könsneutrala något självklart, som inte sticker i ögonen eller framstår som utstuderat (därmed inte sagt att det skulle vara så i några av de böcker som har debatterats – jag har inte läst dem och kan därför inte alls uttala mig om dem).

Liesl & Po är en bok som jag tror verkligen kan älskas av något större barn, som inte har något emot en litet längre bok (270 s). Den gamla klyschan "en bok för alla åldrar" går bra att tillämpa, för den här kan även vuxna uppskatta att läsa. Och jag som alltid är på jakt efter lämpliga presenter till systerdöttrarna har hittat en bok som kommer bli en alldeles utmärkt julklapp!