Stonehengemystik

Va, ytterligare en polisdeckare? Andra dagen i rad? Jag vet, det är inte riktigt likt mig och nu känns det nästan som att kvoten av sådana är fylld åtminstone för resten av det här året. Man behöver inte några synska förmågor för att förutse att vampyrer och häxor kommer att fylla bloggen igen inom en mycket snar framtid (det där var en spoiler, för den som undrar!). Men en förkyld eftermiddag när jag inte orkade med något annat verkade det som en bra idé att läsa Arvet från Stonehenge av Sam Christer. Det är alltså en deckare som handlar om sökandet efter försvunna personer vilka, visar det sig, kidnappats av en mystisk Stonhengekult för att offras vid skumma religiösa ceremonier.

Att det finns en kult och att de dödar personer är inte någon spoiler, för att det är så framkommer redan på bokens allra första sidor. Spänningen i boken handlar istället om vad som kommer att hända med de kidnappade personerna – kommer de att hinna räddas eller inte? Helt säker på hur det skall sluta kan man i det längsta inte vara, för man förstår rätt snabbt att det här är inte en sådan bok där det kommer sluta lyckligt för alla inblandade.

En annan sak som får mycket utrymme i boken är det här med den konstiga Stonehengekulten. Som läsare vet man hela tiden att den finns, medan huvudpersonerna i boken tar rätt lång tid på sig innan de upptäcker sanningen eller låter sig övertygas om den. För hur trovärdigt är det egentligen att det finns en galen sekt som kidnappar och mördar folk? Polisen Megan Baker, en av huvudpersonerna i boken, förstår så småningom hur det ligger till, men hennes överordnade förefaller vara mer skeptiska. Hon kan dock inte vara säker på om de tycker att det hela verkar alltför osannolikt, eller om de själva är medlemmar i sekten...

Böcker som handlar om hemliga sällskap med ett påstått uråldrigt ursprung är en komplicerad genre. I den ryms en del fantastiskt bra böcker (som Waking the Moon av Elizabeth Hand) och en del otroliga bottennapp. Och då menar jag inte ens Da Vinci-koden utan *ryyyys* Strindbergs stjärna, som enligt min mening var en riktigt usel historia. Arvet från Stonehenge placerar sig någonstans på mitten av skalan. Det här är långt ifrån Elizabeth Hand-klass, men ändå en rätt underhållande bok att läsa om man vill ha litet okomplicerad spänning.

Det måste dock påpekas att i baksidestexten står att Arvet från Stonehenge är "en thriller i bästa Dan Brown-anda", och det utlovas koder, symboler och sådant. För att inte till äventyrs göra någon besviken är det bäst att säga att det där inte stämmer särskilt bra. Visserligen förekommer det en kod i boken, men den utgör inte något större problem för huvudpersonerna och handlingen går inte ut på att lösa den. Det här är inte den sortens bok där man springer runt och letar ledtrådar för att kunna dechiffrera märkliga budskap som någon lämnat för hundratals år sedan. Och att det saknades sådant i boken är verkligen inte något som är till dess nackdel...