Totalt jävla mörker med Walking Dead

Hur skulle det vara om inte internet, datorer, tv och allt sådant fanns? Så att folk var tvungna att umgås, att se och tala med varandra istället för att hela tiden ha sin uppmärksamhet riktad mot en skärm eller hörlurar i öronen. Tror du att det skulle vara helt underbart? Eller skulle resultatet bli att du för första gången på allvar insåg hur litet gemensamt du har med folk runtomkring? Att ni skulle börja bråka, hata varandra och i slutändan ta till våld och dödande? Det är i alla fall var som händer i Walking Dead, och även om situationen där är dragen till sin spets – zombieapokalyps och allt det där – är det ändå värt att fundera över.

Jag har alltså läst ett par böcker till i Walking Dead-serien, del fem: Anfall är bästa försvar och del sex: Totalt jävla mörker. När jag skrev om min läsning av de tidigare delarna hade jag en del kritik, men som jag påpekade där kändes det värt att läsa vidare eftersom jag av andra läsare (framför allt Feuerzeug) blivit utlovat att serien skulle bli bättre efterhand. Och det blir den. I bok 5 lyfter det från att i alltför stor utsträckning handla om tjafsande och relationsproblem i gruppen av överlevare, till att bli spännande på allvar.

I de tidigare böckerna hade Rick Grimes och de andra tagit sin tillflykt till en fängelseanläggning, där det både fanns lager av förnödenheter och var lätt att hålla zombierna ute. Problemet var bara att även om de var i säkerhet var inte stämningen inom gruppen särskilt god, känslan av instängdhet blev påtaglig även om fängelset saknade fångvaktare. I bok fem börjar det dock hända saker, så vi slipper allt för stora doser av fängelseklaustrofobi. En helikopter syns på himlen, men störtar en bit bort. Av den anledningen skickas en expedition ut för att kolla upp det hela, vilket leder till att man hittar ytterligare en stor bosättning med överlevare. De människor som bor där är dock inte några trevliga bekantskaper, utan situationen blir riktigt farlig. Handlingen fortsätter i bok sex och kan sammanfattas med att man inser att det förmodligen finns rätt många andra där ute som också överlevt, men att dessa människor på sätt och vis kan anses vara ännu större hot än vad zombierna är.

"Du måste hålla folk sysselsatta, annars vänder de sig mot dig. Läsning och pippa håller inte folk sysselsatta särskilt länge. Till slut måste något hända," säger Guvernören – en synnerligen obehaglig typ som dock verkar ha rätt på den här punkten. Sensmoralen är att om folk är utelämnade till varandra och dessutom inte har något annat att göra än att försöka överleva, då börjar det att skava rejält. Här känns det som att böckerna lyfter, rent idémässigt jämfört med tidigare. Allt bråkande får ett tydligare sammanhang, det är uppenbart att det här är konsekvensen av att människor tvingas tillsammans och inte har det moderna samhället med alla dess bekvämligheter som en slags stötdämpare.

En annan sak som jag gillade var att i de här böckerna börjar huvudpersonerna i större utsträckning reflektera över katastrofen som inträffat. På det sättet får vi som läsare också mer information om vad det egentligen var som hände när zombiesmittan började sprida sig, även om det mesta fortfarande är oklart. Det introduceras dessutom ett par nya kvinnliga huvudpersoner som inte är lika mesigt hemmafruaktiga som de tidigare. Istället är det här kvinnor som är både kunniga, kapabla och kan försvara sig. Som jag sagt tidigare, rent realistiskt borde väl zombieapokalypsen kunna ta fram sådana egenskaper hos kvinnor likaväl som hos män?

Alltså: Feuerzeug hade definitivt rätt i att Walking Dead lyfter runt bok fem. Men våldsamt är det, helt otroligt mycket ibland. Det här är ingenting för den som är känsligt för blod, tortyr och avhuggna kroppsdelar...