Böcker

Böcker

tisdag 20 augusti 2013

Dags för dystopier: Brave new world


Något som är spännande med att läsa äldre dystopier är att se hur de skildrar framtiden. Vad man trodde skulle hända ett antal decennier framåt i tiden säger mycket om dåtidens samhälle, men det är också intressant att läsa utifrån vårt nutida perspektiv. Gårdagens oro är inte nödvändigtvis samma som idag, även om de här dystopierna många gånger kan vara träffsäkra på ett sätt som är verkligt obehagligt.

En av de mest klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Brave New World, som kom ut redan 1932. Den utspelar sig i en framtid där man med hjälp av genteknik delar upp alla människor i olika kategorier redan på fosterstadiet. Detta kombinerat med hjärntvätt och en social fostran som syftar till att kapa alla känslomässiga bindningar har skapat ett samhälle där alla är lyckliga. Alla arbetar med sådant som de är bäst lämpade för, plågas inte av några känslor för partners eller familj och skulle inte det räcka finns alltid drogen "soma" som effektivt raderar ut alla jobbiga tankar. Det är också ett samhälle där såväl familj som parrelationer är avskaffade. Barnen växer upp utan några föräldrar (alla är resultatet av provrörsbefruktning) och sexualiteten är fri. Eftersom alla går runt i ett ständigt drogrus ägnar man sig inte åt några mer ansträngande intellektuella aktiviteter, utan fritiden går åt till sex, nöjesliv och sport.

Brave New World är en sådan där bok som verkligen kan sätta myror i huvudet på en, även om det gått många år sedan den kommit ut. Jag pendlar mellan att tycka att Huxley är träffsäker och att han helt missuppfattat saker och ting. Ibland tror jag det helt enkelt beror på att han hade rätt i vad som skulle komma att hända, men att jag inte gillar hans åsikter kring det hela. Till exempel att han i boken kopplar ihop att kvinnor har kontroll över sin egen sexualitet med en samhällsutveckling där människor inte längre förmår känna känslor för varandra. Det känns som att författaren verkligen skulle föredra kärnfamilj och kvinnor som inte ens tänker på sex annat för än att skaffa barn med sin make. Som att han skräms av kvinnor som skulle ställa krav på män och faktiskt gå vidare till någon annan om de inte blivit nöjda.

Det som verkligen är ett skräckscenario i boken är ju annars det här med de klonade, söndermedicinerade och hjärntvättade människorna som befolkar Huxelys dystopiska värld. Och tja, det finns väl en del poänger där, som till exempel tendensen som det ibland varnas för att man skulle medicinera bort deppiga tankar istället för ta itu med känslomässiga problem. Men även där blir det alltför hårddraget. Samtidigt som vissa tycker att det skrivs ut för mycket psykofarmaka finns det många som vittnar om att de fått livet tillbaka med hjälp av sådana mediciner. Och handen på hjärtat, är den stora faran i dagens samhälle verkligen att staten skulle vilja satsa överdrivet mycket dyr medicinsk behandling på oss? Snarare är det ju tvärtom, det är inte svårt att hitta människor som är allvarligt sjuka och som får kämpa för att få tillgång till den vård de behöver. Att enorma resurser skulle läggas på människor som inte ens har några medicinska problem är hundra procent orealistiskt. Nej, i vår moderna värld är det varken en dystopi eller en utopi att den som har ett ostimulerande och själsdödande arbete skulle hjärntvättas till att trivas eller få "roliga" droger för att underlätta tristessen. De människorna förutsätts vara glada att de har ett arbete, hur de uppskattar livet är inte något som staten engagerar sig i.

Brave New World är intressant just för att den väcker mycket tankar. Jag tycker ständigt att Huxley går för långt, har direkt fel om vad som är farorna i samhället och att han stundtals känns mer än lovligt reaktionär till exempel i sin syn på kvinnor. Fast samtidigt inser jag att han vill provocera, att han vill få läsarna att på allvar tänka till i vissa frågor. Det lyckas han verkligen med...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar