Böcker

Böcker

tisdag 23 december 2014

En julhälsning


Men hallå där, det var längesedan! Här har det varit stillsamt de senaste månaderna. Dammet har lagt sig i tjocka drivor och spindelväven brett ut sig över bokhögarna som legat orörda. Det har varit en rejält trist höst den här gången. Jag har varit sjuk igen och igen och igen, och däremellan med stigande panik försökt hinna med allt jobb som blivit liggande. Både bloggen och andra saker har därför fått vänta på bättre tider. Det är synd, för jag hade mycket planer för blogghösten 2014, både när det gäller intressanta böcker att skriva om och en del annat som helt enkelt inte blev av. Men känner man sig för eländig för att ens orka sätta på datorn är ju inte bloggande att tänka på. När jag inte har energi så det räcker för att peppa för nya böcker, då är det illa. Och på nyheterna säger de att bokbranschen lider av sviktande försäljningssiffror. Där känner jag mitt ansvar, för i vanliga fall brukar mina bokinköp ligga på en nivå som säkerligen gör avtryck i försäljningsstatistiken. 

Även om jag egentligen inte alls har något emot hösten som årstid är det skönt att den är över för den här gången. Nu är det ju faktiskt jul alldeles snart och till slut blev både julklapparna inhandlade och fladdermuspepparkakorna bakade. Det blev till och med några pepparkakor i form av katt och drake. Julstress är dock inte något som jag tänker plågas av, utan jag satsar på att ha det lugnt och trevligt under julhelgen. Mina planer för de närmaste dagarna involverar stora mängder bokläsande och godisätande i soffan. Ha en god jul allihopa, vi hörs snart igen! 

måndag 3 november 2014

En oväntad återkomst


Jag har nämnt det förut, det otroligt oväntade att Anne Rice än en gång skulle återvända till the Vampire Cronicles efter över ett decenniums uppehåll. Men nu är den här, The Prince Lestat har kommit ut och även letat sig fram till min brevlåda. Och jag kan inte låta bli att vara nyfiken, så visst ska jag ge den här boken en chans. Kanske är det till och med helt rätt såhär i slutet av den totala förkylningskoma som jag befunnit mig i den senaste veckan?  Jag återkommer med en rapport när jag tittat närmare på boken.

måndag 20 oktober 2014

Årets alkemiske August


Det finns en del intressanta titlar bland de böcker som nominerats till årets Augustpris, men jag måste erkänna att jag faktiskt inte läst någon enda i de tre kategorierna. Ett par av dem stod dock redan på min att-läsalista, så därför var det roligt att se dem bland de nominerade. I kategorin Årets svenska skönlitterära bok finns Carl-Michael Edenborgs helt nyutkomna Alkemistens dotter, som jag verkligen ser fram emot att läsa. En annan bok jag redan hade bespetsat mig på finns i kategorin Årets svenska fackbok, nämligen Håkan Håkanssons Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Den handlar om Johannes Bureus, en "alkemist, magiker, mystiker och domedagsprofet" under 1600-talet. 

Det betyder att det alltså finns två böcker om alkemister bland de nominerade –  en märklig trend, inte sant? Nåväl, jag är säker på att det där är två bra böcker, i alla fall är de skrivna av författare som jag läst och uppskattat tidigare. Håkan Håkansson har skrivit en avhandling om John Dee, en annan mystiker från tidigmodern tid, vilket för ett antal år sedan gav honom Cliopriset. 

Förra året blev det en av mina stora favoriter ur det årets utgivning som vann i en av kategorierna, när Bea Uusma fick priset för bästa fackbok. Den 24 november får vi se vilka som blir årets vinnare. 

söndag 19 oktober 2014

En bok färre att läsa...

Ni kanske minns att jag vid ett antal tillfällen med stor entusiasm skrivit om att Justin Cronins avslutande del i the Passage-trilogin skulle komma ut i slutet av den här månaden? Tittar man på svenska nätbokhandlar ser det fortfarande ut som på bilden nedan, det vill säga datumet 23 oktober 2014 står angivet.


Men om en av så många läsare efterlängtad bok var på väg ut i handeln borde det väl märkas litet mer? Vän av ordning har börjat undra var boken ifråga håller hus egentligen, för det är väldigt tyst om den. Att det inte märks av någon hype kring The City of Mirrors beror dock på att den inte alls är på gång att ges ut, enligt vad jag förstått är den vare sig tryckt eller ens färdigskriven ännu. Fast vad som hänt är rätt svårt att få veta. På Justin Cronins hemsida finns ingen information alls om någon del tre, mer än att man i forumet som hör till sidan kan läsa en del besvikna kommentarer från läsare som är trötta på att vänta.

Nåväl, ibland tar det tid att skriva böcker och jag vill en miljon gånger hellre vänta på en avslutning av den här trilogin där författaren själv känner sig nöjd med resultatet. Att hasta fram en dålig sista del bara för att göra slut på det hela tror jag inte gör någon glad. I alla fall inte mig som vill att den håller samma höga nivå som The Passage och The Twelve.

När kommer The City of Mirrors då? Tja, det verkar inte finnas något datum, i alla fall inte något som är offentliggjort. Amazon.co.uk anger 22 oktober 2015, men jag har inte hittat någon annan som bekräftat det datumet. Fast vem vet, någon gång under 2015 verkar vara det troliga. Vi får vänta och se. Och under tiden finns det väl några andra böcker man kan sysselsätta sig med. Högen av olästa böcker har definitivt inte en tendens att minska...

lördag 18 oktober 2014

Granne med döden

Enligt förhandstipsen skulle Granne med döden vara en helt vidrig bok – och med vidrig menas i det här sammanhanget på det där sättet som får förhärdade och verkligen inte lättskrämda mörkerfantaster att förtjust kippa efter andan. Och den klarade att leva upp till hypen, fast något annat hade jag inte väntat mig när författaren är Alex Marwood. Det här är en bok som på samma gång är riktigt obehaglig och helt underbar, fylld med makabra detaljer och lösa kroppsdelar.

Granne med döden utspelar sig i ett nedslitet hyreshus i södra London, ett sådant hus ingen egentligen vill bo i men där ett antal personer som ingen seriös hyresvärd skulle vilja hyra ut till ändå kan hitta tak över huvudet. Det är en samling vilsna existenser som på grund av ett lätt ljusskyggt förflutet får finna sig i småskumma grannar och en hyresvärd som är en rätt läskig typ. En av dem som bor i huset – det dröjer innan vi får veta vem – ägnar sig åt helt ofattbart vidriga saker, men det är inte så enkelt som att handlingen i boken bara handlar om att avslöja vem av dem det är. Det finns nämligen fler hemligheter som hyresgästerna känner att de till varje pris måste dölja.

Alex Marwoods debutroman Onda flickor hyllade jag när den kom ut förra våren, men Granne med döden är enligt min mening en bit vassare. Och det jag uppskattar är inte bara att den känns otäck till och med för mig, utan framför allt att den håller en hög kvalitet på många sätt. Huvudpersonerna känns intressanta och lyckas vara mångbottnade utan att bli övertydliga, samtidigt som miljöskildringarna skickligt och realistiskt fångar en känsla av sunkig och nedsliten brittisk storstad. Det finns också ett driv i berättelsen som drar in läsaren redan från början och gör att man bara måste läsa klart.

Jag skulle säga att Alex Marwood med den här boken bevisar att hon är en av de mest intressanta författarna av psykologiska thrillers just nu. Så länge man inte är en lättskrämd typ är det här faktiskt så bra som det kan bli i sin genre. Frågan är då om man vågar hoppas på att nästa bok blir ännu bättre? I alla fall kan det väl knappast bli otäckare ... eller är det möjligt?

Recensionsexemplar från Modernista.

onsdag 15 oktober 2014

Postapokalypsens pannkakor

"After the zombie apocalypse, pancakes will be hard to come by, so enjoy them while you can"

Nu när Halloween börjar närma sig skulle det väl passa bra med litet zombiepannkakor? På temat bokrelaterad mat kommer här en liten film som visar hur man gör helt fascinerande Walking Dead-pannkakor. Alla som läst serien kommer att känna igen resultatet, hur osannolikt det än kan låta. Jag har aldrig ens tänkt tanken att det gick att göra sådana här pannkakor. Och har du inte läst böckerna, titta ändå – även utan att känna igen personerna är det här mat som går utöver det mesta...

onsdag 8 oktober 2014

Dags att Nobelspekulera

Så var det den tiden på året när det börjar närma sig att vi får veta vem som får årets Nobelpris i litteratur. Som alltid brukar jag med emfas hävda att det egentligen inte spelar någon roll för min del vem pristagaren blir, men samtidigt kan jag aldrig låta bli att vara nyfiken. Så vad tror jag den här gången då? Tja, en författare som kanske skulle kunna vara aktuell är Svetlana Aleksijevitj. Hon är i alla fall en av de där som brukar nämnas som möjliga pristagare, dock utan att någon vet vad Svenska akademiens ledamöter egentligen har för åsikter om henne. Jag tyckte i alla fall att Kriget har inget kvinnligt ansikte var en fascinerande bok. Utöver det tänker jag helt enkelt upprepa mina bägge stalltips från förra året, dock är jag samtidigt säker på att inte någon av dem kommer att vara den person vars namn Peter Englund kommer att utropa där i börssalen på torsdag.

Väldigt osannolikt är att akademien väljer en blond tant från Kanada för andra året i rad, vilket betyder att det inte blir Margaret Atwood. Hon är annars en författare som jag absolut tycker skulle förtjäna ett Nobelpris. Joyce Carol Oates tror jag inte att det blir heller, vilket jag tycker är extra synd eftersom jag för tillfället hamnat i en rejäl JCO-fas. Det jag skrev om henne förra året står sig bra den här gången också: "när jag såg omslaget till hennes senaste bok, The Accursed, tyckte jag att det kändes som "gå och dränk er, Svenska akademien!" Visserligen är det väl inte rätt att kalla det här för en vampyrbok, men det är nog tillräckligt mycket gotisk skräck för att diskvalificera Oates som potentiell pristagare. Med tanke på vilken total beröringsskräck akademien verkar ha för litteratur med fantastikinslag är det inte särskilt troligt att priset någonsin blir hennes." 

Nåväl, JCO klarar sig utmärkt utan något Nobelpris. Och visst kommer jag inte kunna motstå att bevaka tillkännagivandet av priset, men jag tänker också krama fina The Accursed litet extra mycket. Det är den väl värd!  

tisdag 7 oktober 2014

Hell house

En bok som Stephen King kallat "the scariest haunted house novel ever written", det måste väl vara något alldeles särskilt? Hur som helst tillhör Hell House, som kom 1971, klassikerna bland hemsökta hus-skräckisar. Den är skriven av Richard Matheson (mest känd för I am Legend) och nja, otäckast i genren är jag inte säker på att den är – men skrämmande läsning är det definitivt. 

Det är helt omöjligt att inte dra paralleller mellan Hell House och en viss annan bok med ett snarlikt namn. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (från 1959) har mer än bara nästan samma titel gemensamt med Richard Mathesons bok. Själva upplägget i de bägge böckerna är väldigt snarlikt. I båda två är det en vetenskapsman som fått i uppdrag att undersöka ett hus där övernaturliga fenomen påstås förekomma och där det som skett, oavsett vad det beror på, fått till följd att personer avlidit eller försvunnit. Till sin hjälp har vetenskapsmannen i båda fallen ett par andra personer som antingen utger sig för att vara medier eller påstås ha synska förmågor. 

Likheterna är naturligtvis inte en slump utan högst medvetna, influenserna från Shirley Jackson är uppenbara i Hell House. Men det finns också väldigt stora skillnader. The Haunting of Hill House är en ganska återhållen historia där kalla vinddrag och mystiska ljud i natten skrämmer livet ur läsaren. Hell House är raka motsatsen, där hinner besökarna knappt komma in i huset förrän ektoplasman flödar. Det är som att det inte finns någon måtta på övernaturligheterna, vilket också efterhand börjar kännas litet väl ... övertydligt. Samma sak inser huvudpersonerna som börjar tvivla på sina upplevelser. Kanske händer det bara i deras huvuden, kanske finns det högst naturvetenskapliga förklaringar till vad de tycker sig vara med om. Eller är det trots allt ändå någon slags ondska som samlats i det mystiska huset..? 

Hell House är inte en bok för den med svaga nerver, så mycket är säkert. Förhärdade typer, inklusive undertecknad, behöver dock inte oroa sig för att ligga sömnlösa på nätterna efter att ha läst den. Men vill man ha en riktigt obehaglig bok – och det vill man ju emellanåt – då är det här ett bra val. Som vanligt har jag dock litet svårt för slutet och att så att säga köpa själva upplösningen, men samma sak gäller många andra böcker som ändå är klart läsvärda.  

Så visst förtjänar Hell House att räknas som en skräckklassiker. Låt gå för att den inte håller samma litterära kvalitet som The Haunting of Hill House, men det är det inte många som gör. Shirley Jackson har den där sällsynta förmågan att framkalla rysningar hos läsaren inte bara för att det är otäckt, utan också för att boken är så otroligt välskriven. Där spelar verkligen inte Richard Matheson på samma planhalva.  

måndag 6 oktober 2014

Twin Peaks – den här gången är det på riktigt



"I'll see you again in 25 years" – jo, vi som ett kvartssekel senare inte klarat att komma ur den där speciella Twin Peaks-dimman hade inte glömt Laura Palmers ord. När det så i våras verkade som att en blue ray-box var det enda vi skulle få på det magiska datumet kändes det som något av ett antiklimax. Men det kommer faktiskt mer, det har vi fått veta nu efter att helt ha analyserat sönder ett par retsamma tweets från David Lynch och Mark Frost. Det ska spelas in nya avsnitt. Jag upprepar: det ska spelas in nya avsnitt. Nio stycken. Med Kyle MacLachlan. Ooooooooh! Förhoppningsvis har jag återhämtat mig från den här chocken lagom till 2016 när de ska börja visas. (fast ja, det är en otroligt lååååång tid att vänta!)

Och just idag tänker jag inte ens fundera över om det här verkligen är en så bra idé (kan de nya avsnitten leva upp till nivån på de gamla?), utan bara hänfalla åt hundraprocentigt fangirlande. Nya Twin Peaks-avsnitt, yay!! Lyckan är total...


Och här finns en intervju med Mark Frost, som väl egentligen inte avslöjar något men ändå gör att det hela känns väldigt lovande!

Septembersammanfattning


Egentligen finns det inte så mycket att sammanfatta när det gäller september, för här på bloggen har det inte hänt mycket. Jag har mest stressat runt och varit extremt upptagen hela tiden. Av den anledningen blev september väldigt mycket månaden när jag INTE gjorde en massa saker. Jag var inte på bokmässan, det blev ännu ett år när mina planer på att åka dit aldrig ens lämnade stadiet vaga funderingar. Inte heller var jag i Uppsala för att höra Helena Dahlgren intervjua Barry McCrea på Kulturnatten, vilket jag verkligen hade velat.

Och inte blev det något nytt nummer av tidskriften Fyrahundrafemtio, eftersom den gick i konkurs. Mycket tråkigt, för jag tyckte den var riktigt trevlig och hade sett fram emot att den skulle komma ut. Det som skulle bli nummer 3-4 finns dock att läsa på deras hemsida, bland annat en lång artikel om litteratur som utspelar sig bland samer.

Men nu är det oktober och då väntar en del spännande saker, till exempel en del nya böcker att lägga märka till. Justin Croning avslutar sin The Passage-trilogi med The City of Mirrors, mycket efterlängtat. Caroline Jensen kommer också med en ny bok, Demonologi för nybörjare. Det är väl en lovande titel om någon! Och Anne Rice kommer efter många års uppehåll ut med en ny vampyrbok – återstår att se vad det är för något...

söndag 5 oktober 2014

JCO och jag

Av anledningar som inte alls går att förstå har jag samlat på mig ett antal feta Joyce Carol Oates-romaner som jag inte kommit mig för att läsa. Varför har jag inte gjort det? Eller jo, jag började på The Accursed men blev avbruten och så blev den liggande bortglömd. Det här är jag uppenbarligen inte ensam om, det insåg jag när Dark Places-Helena nyligen skrev om sina olästa JCO-böcker och funderade på om 2014 skulle bli "den stora JCO-hösten"? 

Det här fick mig att resolut stega fram till bokhyllan och plocka fram den där stora fina vita boken för att nu äntligen sätta igång att läsa på allvar. Och det gjorde jag. Och som jag gillar! Visserligen var jag ganska säker på att The Accursed skulle vara något för mig, men man vet ju aldrig och den har fått litet blandade recensioner. Oavsett vad andra tycker visade den sig dock vara en sådan där tegelsten som jag vill ska räcka hur länge som helst. 

Så det är JCO och jag nu, vilket känns bra. Så bra att jag nog kommer att kasta mig över Karthago härnäst och dessutom är jag verkligen sugen på den nya novellsamlingen Lovely, Dark, Deep. Det lutar åt att det blir en JCO-höst för min del... 

fredag 3 oktober 2014

Damn right they're horns

Ig vaknar upp med en förb****d baksmälla samt, tämligen förvånande, med två horn på huvudet. Själv upplever han det som rätt konstigt, men ingen annan verkar tycka att det är särskilt uppseendeväckande. De har nog med sina egna problem, vilket i och för sig Ig också har. Alla tror nämligen att han våldtagit och mördat sin flickvän, vilket väl får klassas som rejält jobbigt på många olika sätt.

Joe Hill är en pålitligt leverantör av absurd och cynisk skräck i lagom doser, vilket han verkligen visar i Horns (från 2010). Det är alltså inte bara NOS4A2 och Locke & Key som gjort att han förtjänat sin position som en av husgudarna här på bloggen, även Horns är en kär gammal favorit i bokhyllan.

Och nu finns den som film! Premiären är idag, yay! Fast var då någonstans? Inte på några svenska biografer verkar det som. Litet närmare efterforskningar visar att Horns inte har något svenskt premiärdatum, j***a SF tänker uppenbarligen inte visa den. Men kom igen! Daniel Radcliffe i huvudrollen (vilket han av trailern att döma klarar riktigt bra), hade det inte kunnat locka svenska biobesökare..? Hmmpf. Jag som hade bestämt mig för att se den här filmen nuuuuu!

onsdag 17 september 2014

Kritik på riktigt i P1:s Kritiken

Efter att ha lyssnat på programmet Kritiken i P1 (denna gång med rubriken "Vad är God Smak?") känner jag att nu bara måste jag läsa Siri Hustvedts The Blazing World. Jag köpte den i somras i en av mina älsklingsbokhandlar i Berlin, så den ligger här hemma redo att påbörjas när som helst. I alla fall, i programmet diskuteras den här boken på ett uppfriskande oenigt sätt. Gunnar Bohlin har uppenbarligen inte alls kunnat hitta något positivt – han säger att han inte ens skulle ha läst klart om han inte varit tvungen och kallar boken "stentrist" – något som definitivt sätter fart på diskussionen. Ulrika Knutsson och Anneli Dufva går verkligen igång när de hugger emot och passionerat försöker hävda motsatta åsikter.

Mig lyckas de övertyga om att Den lysande världen (som boken heter på svenska) är värd att ge en chans, samtidigt var det roligt att höra en bokdiskussion där de inblandade måste vrida och vända på argumenten för att motivera sin ståndpunkt istället för att mest bara hålla med varandra. Men liiitet trist var det att den ende manlige deltagaren i en diskussion av en bok med ett feministiskt budskap avfärdar den på ett sätt som framstår som rätt gubbigt...

Diskussionen av Den lysande världen kommer nästan sist i programmet, så hoppa fram till slutet om du inte är intresserad av det som kommer innan.

lördag 13 september 2014

Dubbelt Dublin

Det är faktiskt Skottland jag varit i de senaste dagarna, inte Irland, men på sätt och vis blev det samtidigt litet Dublin också. Nu var det inte någon semester jag var på, utan det har varit ett par intensiva dagar med jobb hela tiden och ingen tid till något annat. Men en bok måste jag ju ha med mig överallt och den här gången var det The Secret Place, alltså Tana French senaste, som fick bli ressällskap. Ett antal sidor hann jag trots allt läsa i den, särskilt på dit- och hemvägen, och det gjorde att Dublinkänslan lurade runt hörnet hela tiden.

En annan bok som utspelar sig i Dublin är Barry McCreas The First Verse, en helt underbar sak som kan beskrivas som en queer The Secret History i Dublinmiljö. Och då förstår ni att det är något riktigt, riktigt läsvärt vi talar om. När jag flyttade om i mina bokhyllor nyligen stötte faktiskt jag på den här boken och stod och bläddrade i den en lång stund. Det är rätt länge sedan jag läste den (den kom 2005), så det var litet som att återse en gammal vän. Den fick en hedersplats i min nya bokhylla. Som av en händelse annonserades det bara några dagar senare att Barry McCrea skulle komma till Uppsala på kulturnatten för att intervjuas av Dark Places-Helena Dahlgren. Men ni kan tänka er min besvikelse när jag insåg att arrangemanget skulle äga rum idag på eftermiddagen och att jag skulle missa det eftersom jag precis just då skulle sitta på en flygplats och vänta på att byta plan. Jag hade väldigt gärna velat vara där!

tisdag 2 september 2014

Augustisammanfattning


Det känns som att augusti gick väldigt snabbt den här gången, jag förstår inte riktigt var en hel månad har tagit vägen. Det började dock bra med att Lauren Beukes nya bok Broken Monsters hittade hem till min bokhylla. Dessutom passade jag på att flytta om i hyllorna samtidigt som jag lyssnade på Bea Uusmas mycket trevliga sommarprogram. Det kan verkligen rekommenderas för alla som liksom jag älskade hennes bok Expeditionen – Min kärlekshistoria (och det gör väl alla, eller hur?).

Månadens bästa bok, utan konkurrens, var The Resurrectionist som var precis lika bra och fylld med lösa kroppsdelar som jag hade hoppats på. Annat var mer av en besvikelse, som den så hypade We were liars. Jag har dock läst fler böcker som jag bara inte kommit mig för att blogga om ännu. Förhoppningsvis hinner jag beta av dem snart.

I övrigt blev augusti både avslut och avstamp, så tillvida som att jag summerat sommaren, både ifråga om läsning och annat, och börjat peppa inför hösten med alla intressanta böcker som kommer då. Hösten betyder också nya säsonger av diverse tv-serier, vilket fått mig att fundera över om Hellblazer kommer att fungera i det formatet. Snart får vi veta det! Dessutom har jag bestämt mig för att hänga på tre-på-tre-utmaningen i år också, återigen med temat Ond bråd död.

Och nu är det september, denna trevliga månad som åtminstone så här i början visat sig från sin allra bästa sida. De lagom svala och klara morgnarna de senaste dagarna känns otroligt uppfriskande jämfört med dödshettan som höll i sig ända in i augusti. På bokfronten är september som bekant den stora bokmässomånaden, dock kommer jag inte att åka på den i år heller. Det finns helt enkelt inte plats i kalendern. Men det kommer garanterat att hända andra intressanta saker – vi får se!

måndag 1 september 2014

Valtider


Att det är valår i år har väl ingen som inte legat gömd under en sten i ett antal månader lyckats undgå att märka. För egen del tycker jag dock att supervalåret kulminerade redan i januari när de hittade den där tvåhövdade valen i Mexico (åh, vad det skämtet är roligt – jag tröttnar aldrig på det!). Jag har dock förstått att folk med marina intressen har det svårt för tillfället, för den som googlar ”val” får leta långt ned i träfflistan innan det kommer något av intresse. Valen till riksdag osv. slår liksom ut allt som finns i världshaven.
  
Med knappt två veckor kvar till valet är det hög tid att bestämma sig för vad man ska rösta på, vilket inte alltid är så enkelt. Ibland känns det ju som att valkampanjandet aldrig handlar om just det som man själv vill veta mer om. Då kan man vara tacksam över att Herman med bloggen Zombieöverlevnad har tagit tag i frågan om hur våra riksdagspartier ställer sig till sådant som rör en hotande zombieapokalyps. Han har skickat ut en enkät till de olika partierna och som framgår av hans blogg fått en hel del intressanta svar. Och en del rätt politikertrista, men de partierna behöver man ju inte rösta på.

De flesta partierna har svarat på zombiefrågorna med stort allvar, även om man kan ana en del humor. Det gäller till exempel när Folkpartiet svarar att det visserligen inte är avdragsgillt med zombieförberedelser, ”men spara alla kvitton och lämna dem till Skatteverket efter en zombiekatastrof.” Givetvis är det inget parti som försitter chansen att framhäva sin egen politiks förträfflighet ens i en sådan här fråga, även om det märks att engagemanget nog är av varierande storlek. Miljöpartiet har dock helt rätt i att närproducerad mat ökar chanserna för att överleva en zombiekatastrof, efter som man minskar risken att smittan sprids i samband med mattransporter. 

Tyvärr måste jag säga att svaren på enkäten inte kommer påverka vad jag röstar på, eftersom ingen av partierna egentligen gav några helt övertygande svar. Det krävs helt enkelt litet mer riktiga satsningar om vi ska vara tillräckligt förberedda den dagen zombierna står där utanför dörren och väser.

söndag 31 augusti 2014

We were liars

We were liars är en sådan där hypad bok som om man ska tro vissa andras omdömen är bara sååå fantastisk och gripande. För egen del var jag ändå skeptisk, om inte annat för att sådana omdömen alltför ofta visar sig vara överdrivna. Men E. Lockharts omtalade senaste bok lät ändå som att den kunde ha vissa kvaliteter, så därför gav jag den en chans. Och på sätt och vis är We were liars en ultimat sommarbok, inte minst för att den utspelar sig under ett antal sommarlov.

Huvudpersonen Cady kommer från en rik New England-familj som tillbringar somrarna på en privat ö där vistelserna ur hennes perspektiv framställs som en slags drömtillvaro fylld av picknickar på stranden, tennisspelande och båtutflykter. Men allt är inte riktigt som det borde vara, för det boken handlar om är hur Cady försöker minnas tillbaka till sommaren när hon var femton, vilket var två år tidigare. Då hade en hemsk olycka skett och i sviterna av den lider hon av minnesförlust som gör att hon inte vet vad det var som egentligen hände. I boken försöker hon pussla ihop sina minnesbilder för att förstå vad det var hon råkade ut för.

Vad som händer i boken tänker jag inte tala om, men jag kan förvarna om att det här är en bok med en mycket omtalad Vändning. Ni vet, som i Gone Girl ungefär, där man helt plötsligt förstår saker på ett helt nytt sätt. I We were liars kommer vändningen rätt sent, men innebär att läsaren får tolka om allt som sagts i boken. Om man inte redan insett hur det ligger till förstås, för jag tyckte att det var ganska uppenbart vartåt det hela var på väg. Allt går inte att fatta i förväg, för så mycket information får läsaren inte, men en hel del. Att vändningen inte för alla blir den stora chock den är tänkt att vara är dock ett mindre problem. Värre är att den helt enkelt är störtfånig och tar bort fokus från det som egentligen är intressant i boken.

Cady som person är en rätt tråkig tonåring med plakataktiga politiskt korrekta åsikter och en naiv syn på kärlek. Allt det kan man dock förlåta henne, för det är väl på sätt och vis ett ganska typiskt tonårigt sätt att vara på. Men det gör att hon själv inte blir särskilt intressant att läsa om. Istället är det hennes familj och släkt som bär upp det hela, där man långsamt inser att den lyckliga och rika familjen Sinclair egentligen bara är en fasad bakom vilken det döljer sig såväl ekonomiska svårigheter som känslokalla maktspel och svåra slitningar mellan familjemedlemmarna. Det som gör We were liars läsvärd är just den där skildringen av hur paradistillvaron på den privata ön i själva verket blir till en fångenskap i en gyllene bur för de vuxna i familjen, medan barnen när de är små inte förmår att tolka det som händer under somrarna ur det perspektivet. Cady och hennes problem däremot framstår mest som en rätt konstlad historia.

Nej, precis som jag misstänkte levererade inte We were liars på den höga nivå som påståtts i många recensioner av den. Åtminstone tyckte inte jag det, även om jag ändå vill framhålla att det är en bok som passar bra som trevlig och ganska lättsmält sommarläsning. Och den som vill gråta över Cady kan väl få göra det ... det känns som att författaren tänkt sig att läsaren ska göra det.

torsdag 28 augusti 2014

Sommaren är slut


Inte nog med att värmen tagit slut, jag har redan hunnit med den första höstförkylningen också. Med andra ord är det dags att förklara sommaren 2014 för avslutad. Men innan hösten får bryta ut på allvar måste årets sommar analyseras, och till den saken använder jag mig av en enkät som jag lånat från Bokstävlarna

Vad har du läst i sommar? 
Efter mycket tvekan kom jag till slut fram till en sommarläsningshög och ur den har jag betat av en del (om än inte allt). Det blev dessutom en del nyutkomna böcker, för inte minst i juli dök det upp ett par saker som jag väntat länge på (Joe Abercrombie! Deborah Harkness!). Jag har nu en hel del obloggade böcker att skriva om, så mer av min sommarläsning kommer nog framöver. 
Vad önskar du att du hade läst i sommar?
Nja, jag vet inte om det är något särskilt jag saknat, däremot blev det litet väl mycket slalomläsning – jag har ofta flera böcker på gång samtidigt, men högen med halvlästa saker blev ett tag större än vanligt. Nu håller jag på att försöka avsluta ett antal påbörjade böcker som jag av olika anledningar kommit av mig mitt i (sällan för att de varit dåliga, men det har kommit annat emellan).  
Sommarens sämsta:
Den absolut outhärdliga värmen. Precis som hunden på bilden ovan blir jag helt sänkt av hetta och i år var det ju ingen måtta på den. Sommarens andra dåliga sak var när min Kindle gav upp sin sista suck, precis samma dag som min semester började.

Sommarens bästa: 
Bokshoppingen i Berlin var en riktigt höjdare, precis som förväntat. Min nya Kindle är dessutom jättebra, till och med bättre än den gamla. Så den saken löste sig snabbt och bra i alla fall. 
Sommarens favoritklädsel: 
Förvisso som vanligt svarta kläder, men under sommaren helst linnen eller ärmlösa toppar. Och shorts, tänka sig!
Sommarens favoritmat/dryck: 
Vad som helst som var kallt. Gärna cola, issojalatte och vitt vin. Och mycket isbitar.  
Sommarens mest oväntade: 
Jag insåg plötsligt en dag att det faktiskt fanns ett hörn i lägenheten där det gick att klämma in ytterligare ett par bokhyllor. Jag hade faktiskt inte trott det var möjligt... Så semestern kom till viss del att bestå i bokhylleköpande/byggande och omflyttande av böcker. Rolig sysselsättning, även om den söndageftermiddag när jag flyttade runt mina bokhögar var så extremt varm att jag till slut blev helt svimfärdig av allt bokbärande. 
Hur mycket ser du fram emot hösten på en skala från 1-10?
10! Hösten brukar alltid vara den bästa årstiden – ingen hemsk värme, inga jobbiga pollen, intressanta nya böcker kommer ut och överhuvudtaget brukar det vara mycket roliga saker på gång. Sedan kommer den hemska vintern, men det är en heeelt annan sak. Dit är det långt ännu!

söndag 24 augusti 2014

The Resurrectionist

The Resurrectionist utspelar sig på South Carolina Medical College, en prestigefylld utbildningsinstitution med anor som går tillbaka till mitten av 1800-talet. En hel del mörka hemligheter finns där också, av ett sådant slag att collegets ledning fortfarande vill dölja dem. Just detta blir en uppgift som faller på bokens huvudperson, Jacob Thacker, som egentligen är läkare men av olika anledningar blivit tillfälligt avstängd och under tiden måste arbeta som PR-talesman på colleget. I samband med renoveringsarbeten i en äldre byggnad hittas en stor mängd skelettdelar, vid närmare undersökning delar av kroppar som under 1800-talet använts i anatomiundervisningen på collegets läkarutbildning. De har alltså inte blivit begravda, utan bara gömts undan på ett slags sophög när studenterna varit färdiga med sina övningar. Till saken hör också att de döda visar sig vara nästan bara svarta människor, från en tid då slaveriet fortfarande fanns kvar i den amerikanska södern. Allt detta sammantaget gör att man anar grymma övergrepp begångna i en tid då alla människor verkligen inte ansågs ha lika värde.

Matthew Guinn har i The Resurrectionist lyckats få till en rejält mörk och stämningsfull skildring av akademiskt liv i dess allra sämsta bemärkelser, där prestige och lojalitetsband är viktigare än allt annat. Boken utspelar sig på två tidsplan, dels i mitten av 1800-talet och dels i nutid. Både nu och då är skolans ledning extremt mån om att skydda sitt rykte, inte minst för att inte riskera att mista värdefulla ekonomiska bidrag till verksamheten. Det gör att man är beredd att se igenom fingrarna med en del, under 1800-talet bland annat att kroppar till anatomiundervisningen anskaffas på mycket tveksamma sätt, i nutid att gamla synder inte får avslöjas. För även om lång tid gått anses det ändå känsligt att förknippas med brott begångna med rasistiska förtecken – och kanske blir inte alla lika upprörda över det som hänt.

The Resurrectionist är egentligen inte särskilt spännande, åtminstone börjar inte jag bita på naglarna av att läsa den. Men det är inte alls något negativt, för det är bra driv i den suggestiva berättelsen och det är en på många sätt ganska otäck bok. Skildringarna av rasismen i 1800-talets södern är verkligen fasansfulla, både ifråga om människosyn och reella övergrepp som svarta utsattes för, men också insikten att en del av det där finns kvar än idag.

En helt annan sak är att The Resurrectionist faktiskt handlar om anatomiundervisning, vilket innebär obduktioner och döda kroppar i stora mängder. I boken skämtar en av lärarna på colleget om att undervisningen kommer att göra studenterna till vegetarianer i åtminstone en termin, och det gäller nästan läsarna av boken också. Det måste nog sägas att man bör vara rätt förhärdad för att inte fastna redan på första kapitlet, och om någon tvekar där kan jag säga att det fortsätter likadant hela boken igenom. Jag vet dock att åtminstone inom #boblmaf finns ett antal personer som intresserat spetsar öronen om man nämner inte helt färska lik och många lösa kroppsdelar. Det här är en bok för er!

måndag 18 augusti 2014

Hellblazer som tv-serie

Så är den på gång, tv-serien om John Constantine. Självfallet kan jag inte låta bli att vara skeptisk – Hellblazer är en av mina favoritserier och jag har svårt att se en usel inkarnation av den kära huvudpersonen. Filmen Constantine kommer vi aldrig glömma och förlåta, hur mycket man än skulle vilja låtsas att den inte existerar (Keaenu Reeves, kom igen! Och det svarta håret var verkligen inte det värsta med den filmen). Att döma av trailern är den nya tv-serien desto mer lovande, men det finns ändå oroväckande detaljer. John Constantine får till exempel inte röka, vilket känns konstigt för det konstanta cigarettblossandet är en totalt integrerad del av hans personlighet i serieversionen (och leder till hälsoproblem, så det är inte som om han gör reklam för att rökning är coolt och ofarligt). Men här är det tydligen en annan målgrupp än True Detectives och Mad Men, så bort med cigaretterna.

En annan sak som orsakat en del kontrovers redan innan serien börjar sändas har att göra med sexuell läggning, där det sägs att John Constantine i tv-serien kommer hålla sig enbart till damer (vilket han inte alltid gör i serieversionen). Nu är väl inte hans sexliv egentligen det som ska stå i fokus, men det är klart att det känns konstigt om de medvetet tagit bort en sådan sak.

Vi får se. Fast jag måste medge, det finns en hel del i trailern som ser lovande ut.




söndag 17 augusti 2014

Höstförväntningar


Hösten är som bekant runt hörnet och det brukar betyda att bokutgivningen tar fart på allvar igen efter sommaren. Från Litteraturkvalster kommer en enkät om förväntningar inför det som väntar under de kommande månaderna:

Jag längtar särskilt efter: Alex Marwoods andra bok heter tydligen numera Granne med döden (tidigare har den aviserats under titeln Hyreshuset). Debuten Onda flickor var en alldeles utmärkt bra mörk thriller som gjorde att jag gärna vill läsa mer av den här författaren. Den nya boken ska enligt rapporterna vara totalt vidrig. Otäck alltså. Låter som något för mig. 
Jag blev förvånad över: Riktigt, riktigt förvånad blev jag över nyheten att Anne Rice kommer med ytterligare en bok i serien the Vampire Cronicles. The Prince Lestat heter den och ... tja, jag känner mig mest förvirrad inför den saken.
Jag är nyfiken på: John Scalzis nya bok Lock In är en framtidshistoria med en hemsk epidemi och virtual realityteknik. Låter som något värt att kolla upp, särskilt som jag tror att just han är en författare som har förmågan att göra något intressant av sådana ämnen.
Som jag har väntat på den här fortsättningen: Jag säger bara Justin Cronin och The City of Mirrors. Som. Jag. Har. Väntat.
En debutant som låter spännande: Svarta vatten av Attika Locke är en thriller som hypats rejält, det ska bli spännande att se vad den går för.
Detta är ingen debutant men jag blir nyfiken på den här ändå: The Secret Place är Tana French nya, som precis nu i dagarna kommit ut.
Jag blev själv förvånad men jag blev inte alls sugen på att läsa: Nja, jag vet faktiskt inte vad jag inte är sugen på... Men efter S.J. Boltons förra bok om Lacey Flint var jag tveksam till om det verkligen håller med en till bok med samma huvudperson. Tror dock att jag förmodligen ändå inte kommer att kunna hålla mig bortan från En mörk och förvriden flod.
Jag hänger på locket till brevlådan när denna bok kommer: The City of Mirrors, vad annars. Kommer räkna dagarna! Sedan längtar jag också galet mycket efter Joe Abercrombies Half a World och inte minst Sandman Overture. Men Abercrombie kommer inte förrän nästa år och Sandman vet ingen när den dyker upp. 
Jo jag vet att denna bok inte är med i höstutgivningen, men till hösten ska jag banne mig äntligen läsaThe Sonnet Lover av Carol Goodman. Lär vara en av hennes bästa, vilket låter som en riktigt höjdare. The Ghost Orchid och The Lake of Dead Languages är underbara böcker, så hur är då inte den här?
Höstmotto: Ser fram emot mörker både utomhus och i litterär form! 

lördag 16 augusti 2014

Ond bråd död en gång till


Hösten börjar närma sig och som alltid de senaste åren drar då också Pocketlovers tre på tre-utmaning igång. För mig blir det i år tredje gången jag är med, efter hösten 2012 då jag läste ryska böcker och 2013 då temat var ond bråd död. Efter att ha klurat en del på vad jag ville läsa och vad som skulle kunna passa har jag kommit fram till att det får bli en favorit i repris den här gången, nämligen Ond Bråd Död en gång till. Det är ju verkligen inte ett tema som blev uttömt förra hösten – eller som någonsin kan bli det. Bland de böcker som jag definitivt vill hinna läsa de närmaste månaderna fanns det tre stycken som passar rätt bra ihop och som i högsta grad passar in under detta tema. Och nej, jag valde det inte bara för att få tillfälle att använda mig av Armémuseums reklamkampanj från tunnelbanan, men visst fungerar den bra som illustration.

Vi börjar med något nytt:
The Secret Place av Tana French. Helt nyutkommen sak av en författare som brukar kunna leverera på hög nivå.

Något gammalt, eller i alla fall något äldre (2010):
The Poison Tree av Erin Kelly. En bok jag tänkt läsa i evigheter och som det därför är hög tid att ta itu med nu.

Och en ännu något äldre sak (2007):
The Sonnet Lover av Carol Goodman. Förra årets tre på tre innehöll bland annat The Ghost Orchid, som var riktigt bra. Den här påstås av tillförlitliga källor (heeej Bokomaten!) tillhöra hennes bästa böcker, vilket låter som något som bara måste läsas.

Kanske finns det också vissa likheter böckerna emellan, utöver det där med ond bråd död. Vad jag har förstått av att läsa om dem är att viktiga personer i alla tre är studenter och skolor/universitet verkar förekomma. I övrigt får jag återkomma i den här frågan när jag har läst dem, vilket alltså blir under hösten. Första boken ska avrapporteras i september!

tisdag 5 augusti 2014

Julisammanfattning


Juli är över, men den eländiga hettan vill ändå inte släppa taget. Den får mig att känna jag mig ungefär som en av maneterna på bilden, med skillnaden att jag tror att de ligger i svalt vatten – inte i den fuktiga värme som kommit att prägla större delen av det här årets julimånad. Men juli betydde även böcker, inte minst ett par helt nyutkomna som jag peppat för tidigare här på bloggen. Mycket efterlängtad och väldigt bra var Half a King, första delen i Joe Abercrombies nya trilogi. Litet mer reserverad var jag inför The Book of Life, som tyvärr också visade sig vara den svagaste delen i Deborah Harkness All Souls-trilogi.

Om någon minns min sommarläsningshög så kan jag meddela att jag har betat av en del ur den, men däremot har jag inte skrivit något om de böckerna ännu. Det kommer framöver – sommaren är inte slut än, så sommarläsningen kan ju inte vara avslutad redan nu.  Några böcker som jag hann blogga om var de senaste delarna av The Walking Dead, vilka precis som tidigare var rätt ojämna. Men jag kommer läsa vidare i den serien ändå, ibland är det klart läsvärt och om inte annat ger de mindre bra bitarna gott om uppslag till ilskna blogginlägg och uppretade utläggningar och diskussioner...

Även den här sommaren kom att innehålla ett besök i Berlin som inkluderade stora doser bokshoppning i ett antal av alla de trevliga bokhandlar som finns där. Utöver det har jag lyssnat på The Graveyard Book som radioteater och tittat på trailers för vampyrfilmer och för Magician's land (som ges ut typ idag? När som helst i alla fall!).

Och nu är augusti redan i full gång, förhoppningsvis med svalare dagar runt hörnet. Om inget händer snart kommer jag börja jag hallucinera om friska höstdagar med klar luft och varma kängor på fötterna. Men det har sin tid också, snart nog. Det jag säkert vet är att augusti nog kommer innehålla en hel del Lauren Beukes och Broken Monsters, som jag antydde häromdagen. Dessutom tycks en viss John Constantine dyka upp mest överallt nuförtiden, så förmodligen kommer han att förekomma på ett eller annat sätt. Slutligen, inte minst och icke att förglömma: Joe Hills Wraith kommer ut. Med tanke på att både NOS4A2 och Locke & Key tillhör mina absoluta favoriter under senare år så bara måste ju Wraith vara något alldeles extra. Eller..?

söndag 3 augusti 2014

Sommar och städning


I år har jag knappt lyssnat på en enda av radions sommarpratare, men idag kommer en av dem som jag verkligen inte vill missa. Det är dags för Bea Uusma och på SR:s hemsida beskriver hon sitt program så här: 

"I femton år har jag försökt komma fram till en öde ö i Norra ishavet, trots att jag egentligen hatar att frysa. Jag ska berätta om när jag äntligen lyckades. Jag kommer prata om ett stulet revben i ett vadderat kuvert på Ica Dalagatan. Om paniken man får när man har råkat äta lera från Nordpolens havsbotten och inser att den kanske är full av bakterier, tidigare okända för mänskligheten. Dessutom ska jag spela ljuden från havsdjupen, som ingen kan förklara varifrån de kommer."

För alla som läst Expeditionen – Min kärlekshistoria låter det här underbart, för den boken innehåller så mycket fascinerande saker som man vill veta mer om. Och då menar jag inte i första hand fakta om själva expeditionen (även om den är intressant i sig) utan framför allt om Bea Uusmas efterforskningar, som ju innefattande ett antal polarresor, många arkivbesök och sådant som den där historien med revbenet som nämns ovan. 

I eftermiddag hade jag ändå tänkt röja litet i bokhyllorna hemma och flytta över en del böcker till den nya hylla som jag nyligen införskaffat (och lyckats klämma in i ett hörn i lägenheten). Förhoppningsvis kommer bokhögskaoset att minska åtminstone för en tid, även om jag givetvis vet att det snart är lika fullt igen. Hur som helst blir det perfekt att städa runt bland böckerna och lyssna på Bea Uusma samtidigt. Med tanke på att det ska bli 30 grader varmt – hemma hos mig betyder det tyvärr nästa samma temperatur inomhus – så låter Nordpolen som rätt plats att drömma sig bort till... 

Och alla vi som gillar riktigt gamla döingar får inte heller glömma att genetikforskaren och neandertalexperten (med mera) Svante Pääbo sommarpratar 14 augusti. Det tänker jag också lyssna på! 

lördag 2 augusti 2014

Men hallå där...


 Men ser man på, vad har vi här för något? Broken Monsters är Lauren Beukes uppföljare till den riktigt trevliga seriemördarskräckisen Shining Girls som kom förra våren. Här har vi nu en helt splitterny svart tegelsten som utlovar Detroit och mycket lösa kroppsdelar. Jag tror det är en rejält obehagligt bok ... förhoppningsvis på allra bästa sätt!

onsdag 30 juli 2014

The Book of Life

The Book of Life är sista delen i Deborah Harkness All Souls-trilogi. Tyvärr är den också den svagaste av de tre böckerna, så det här är alltså den efterlängtade bok som jag tidigare här på bloggen har antytt gjort mig besviken. Det finns väldigt mycket att klaga på i den är boken, egentligen mycket mer än det finns plats för här. Men innan jag börjar med det vill jag framhålla att jag ändå utan att det var förknippat med något lidande snabbt tog mig igenom The Book of Life och faktiskt tyckte att det var rätt trevlig läsning. Har man gillat de tidigare två böckerna bör man definitivt läsa den här också, så är det. Man ska dock inte förvänta sig att den ska leva upp till de två föregående, för det gör den inte och det finns mycket i den som vid närmare granskning inte håller ihop. The Book of Life är slutpunkten på en trilogi som verkar ha börjat med entusiasm och en bra idé i den första bokenA Discovery of Witches (på svenska Alla själars natt). Sedan fortsatte det i den andra delen, A Shadow of Night, där historikern Deborah Harkness verkar ha haft riktigt roligt när hon fick nörda loss med sina stora kunskaper om 1500-talet.  Men sedan skulle det hela få en avslutning i den tredje boken, och där verkar författaren tyvärr haft slut på både idéer och skrivlust. 

Huvudpersonen i trilogin är Diana Bishop, en amerikansk vetenskapshistoriker som när det hela börjar fått tillfälle att forska i Oxford. Hon kommer från en släkt med häxor, men ser sig inte själv som någon sådan, utan som en forskare. I Oxford råkar hon på en märklig gammal bok, en upptäckt som utan att hon själv först förstår varför väcker oroande mycket uppmärksamhet bland såväl andra häxor som vampyrer och demoner. Diana hittar dock en allierad i vampyren Matthew Clairmont, som hon dras till allt mer samtidigt som hon börjar inse att hon inte i längden kan fly undan sin identitet som häxa. Så långt trilogins första del. I den andra tar sig Diana tillsammans med Matthew tillbaka i tiden till 1590-talet. Syftet med det är att söka efter den mystiska boken, som efter att hon stött på den första gången försvunnit och inte gått att återfinna. 

När Book of Life börjar har Diana och Matthew kommit tillbaka till nutiden och nu återstår att slutgiltigt hitta boken som de letat efter hela tiden. Dessutom måste de reda ut en mängd trassliga relationer som bland annat försvåras av att vampyrer och häxor egentligen inte får ha med varandra att göra i deras värld. Utöver detta försöker de hitta ett botemedel mot en sjukdom ("blod rage") som kan göra Matthew och en del andra vampyrer helt galna. Allt kompliceras samtidigt av att de måste försöka bekämpa en synnerligen illasinnad och farlig vampyr vid namn Benjamin som tillfångatagit och dödat ett antal häxor. Om någon tycker att det låter rörigt och som att allt inte hänger ihop, så är det en korrekt iakttagelse. Handlingen består av alltför många tämligen disparata delar och ett myller av personer som man som läsare måste hålla reda på. I denna avslutande del blir det många trådar som ska dras ihop, men det blir i de flesta fall inte ordentligt gjort. 

Det är mycket saker som på något sätt pågår i den här boken, men det är faktiskt inte mycket som händer. Istället är det ett evigt tjafsande om relationer, rangordning och vem som ska lyda vem inom Matthews vampyrklan (som visar sig vara väldigt stor), samtidigt som Diana utvecklats till en rätt märklig superhäxa. Båda sakerna ger mig Anita Blake-vibbar och inte i någon positiv bemärkelse. På samma sätt som Laurell K Hamilton gjorde sin bokserie allt tristare låter Deborah Harkness sin hjältinna få så stora magiska förmågor att hon blir helt ointressant. Man undrar hela tiden varför hon inte bara löser alla problem snabbt och enkelt när hon kan göra det på magisk väg (hittar den elake Benjamin eller letar rätt på den där eländiga boken till exempel). Och alla intriger kring vampyrklanerna blir oändligt långdragna och i slutänden ganska poänglösa. Visst, de kommer till slut överens om hur allt ska vara, men varför var det nödvändigt att lägga så många sidor på det i boken? För min del känns allt det där helt överflödigt. 

En annan sida av problemen med den här boken är sättet som den är skriven på. Istället för att saker händer får man ständigt veta allting via personer som pratar om det, vilket ger en känsla av att man som läsare får bokens handling refererad – inte att den verkligen utspelar sig. Rent berättartekniskt är det också ganska valhänt, med konstiga byten av berättarperspektiv. Ibland berättar Diana ur första person, ibland är det någon annan som skildras som tredje person. Så kan en författare naturligtvis göra, men här är det som att perspektiven flyter i varandra så att man lätt tappar bort vem det för stunden handlar om.  

Förutom berättarperspektiven finns det också annat som känns som att det inte är genomtänkt ordentligt. Till exempel gäller det Benjamin. Tydligen hade Matthew gjort honom till vampyr någon gång på 1100-talet och då konstaterat han var en riktigt ondsint och obehaglig blodsugare, men sedan glömt bort honom ända till nutid.  Eftersom Benjamin beskrivs som att han varit i princip likadan hela tiden under närmare ett årtusende borde väl någon ha försökt ta tag i det hela liiiitet tidigare? Det stora problemet är annars Matthew själv. I den första boken framstod han som en rätt charmant typ, om än något personlighetslös. I The Book of Life framhålls han som den perfekte älskaren till Diana, som gärna bortser från att han är våldsamt svartsjuk (ingen annan får ens peta på henne utan att han blir helt galen) och utan större betänkligheter dödat så många andra vampyrer att det knappt går att räkna. Men eftersom han på något sätt har en känslig natur är det här helt ok, både för Diana och andra runt honom. Det sägs hela tiden i boken att han är extremt farlig, men samtidigt är det uppenbarligen inte något som stör hans omgivning. Visst finns det litterära stalkers och massmördare som man som läsare kan tycka är både fascinerande och sympatiska. Men Matthew? Nej, honom begriper jag mig inte på. Han är bara trist. Jag klagade över honom redan när jag recenserade A Shadow of Night, och tyvärr har han inte förändrats i positiv riktning i den här boken. 

Allt som allt är The Book of Life minst av allt en stand alone – det är svårt nog för den som läst de tidigare två delarna att hålla reda på alla små detaljer i handlingen och alla personer som förekommer. Det finns också som sagt väldigt mycket att haka upp sig på. När jag tänker tillbaka på boken fastnar jag ständigt i "men det där blev väl väldigt konstigt", "varför gjorde de så där egentligen" och "vad hände med den där saken som framställdes som så viktig men sedan glömdes bort". Det är synd, för de två första delarna i trilogin är definitivt värda att läsa för tegelstensälskare som gillar övernaturligheter och 1500-talshistoria. Kanske hade det bästa varit om Deborah Harkness hade valt att avsluta redan i den andra boken och inte nödvändigtvis pressat fram en tredje del? 

Half a King

Prins Yarvi är visserligen yngste son till kungen av Gettland, men tanken på att han själv skulle hamna på tronen känns väldigt avlägsen för honom. Detta inte minst för att han inte är någon krigartyp, som hans far och äldre bror. Med bara en fungerande hand (den andra är missbildad) har Yarvi svårt att klara av svärd och sköld, så att delta i strid vore inte någon särskilt bra idé. Ändå är det där han han plötsligt befinner sig, för Half a King börjar med att hans far och brodern blir dödade. Helt plötsligt är han inte bara kung utan måste också hämnas sveket som ledde till deras död. Inte någon lätt uppgift för Yarvi som är minst sagt dåligt förberedd för bägge sakerna. Att det inte går särskilt bra att vara kung för honom är därför knappast någon överraskning. Eftersom det är Joe Abercrombie som är författaren är det heller inte särskilt förvånande att det som följer är en tämligen våldsam och blodig historia.

Hur är den då, den sååå efterlängtade första delen den trilogi som går under namnet the Shattered Sea? Förhandsryktena utlovade något riktigt bra, och jag tycker verkligen att det här är en bok som lever upp till hypen. Half a King är en bladvändare av stora mått, med ständigt stigande spänning och en del oväntade vändningar i handlingen. Utan att det på något sätt känns tungt lyckas Joe Abercrombie introducera ett världsbygge med länder, makthungriga kungar och mer eller mindre vänligt sinnade invånare. 

Huvudpersonen Yarvi är osäker och sympatisk, men inte förenklat genomgod. Den hårda vägen lär han sig att maktspel och våld ibland krävs för att man ska överleva. Förenklade fantasyklyschor till personer tycker jag överhuvudtaget inte att det finns särskilt många i den här boken. Visserligen är väl de hunkiga krigarna i Gettland som ger Yarvi mindervärdighetskomplex rätt trista, men de får å andra sidan inte särskilt stort utrymme. Vill man ha fantasy med även kvinnliga karaktärer och utan bordellbesök är den här boken ett rätt bra val. Visst är det mest män i persongalleriet, men det förekommer definitivt kvinnor som inte bara är är mödrar, hustrur eller sexobjekt utan på ett helt naturligt sätt ägnar sig åt en mängd helt andra saker. Yarvi träffar till exempel på en sjökapten som ägnar all sin tid åt att vara full och otrevlig. Samt råkar vara kvinna.  

Har man börjat läsa Half a King är det bara att läsa vidare, problemet är bara att det tyvärr tar slut alltför snabbt. Egentligen har nog den här boken helt lagom längd (ca 370 sidor), den känns både välskriven och berättartekniskt väl avvägd. Men jag vill ju läsa mer av det här och helst nu på en gång. Om inte alltför lång tid kommer lyckligtvis nästa del i trilogin, med titeln Half the World, som vad jag förstått redan är färdigskriven och ges ut i februari nästa år. Jämfört med många andra fantasyförfattare är det alltså snabba ryck och det är vi naturligtvis väldigt tacksamma för. Men ändå, känns det inte oändligt långt tills det är februari? 

torsdag 24 juli 2014

Tegelstenssommar


Två rejäla böcker har tagit upp det mesta av min lästid på sistone: Joe Abercrombies Half a King och Deborah Harkness The Book of Life. Bägge är splitternya och hett efterlängtade, samt utgör första respektive sista delen i varsin trilogi. Bara en av dem är dock en riktig tegelsten (dvs mer än 500 sidor), den andra är bara stor till formatet. Och inte minst viktigt, där den ena lever upp till hypen lyckas den andra inte lika bra. En av dem gjorde att jag vill läsa meeer, den andra fick mig att känna att det nog räcker nu. Vilken beskrivning som passar in på vilken bok? Rapporter kommer inom kort!

onsdag 23 juli 2014

Bokshoppning i Berlin del 2


Ett besök i Berlin hör till sommaren för min del, så även i år. Otroligt varmt var det där, precis som det varit hemma i Stockholm, men det hindrade inte mig från att ägna mig åt ohämmat bokshoppande – en av mina favoritsysselsättningar. I Berlin finns många utmärkta bokhandlar, ofta inte särskilt stora men med ett väldigt bra urval och personal som på något sätt utstrålar en kärlek till böcker som gör att man gärna stannar länge och rotar i hyllorna. Det gäller till exempel Hund Hammer Stein (i Mitte), vars roliga skylt utanför syns på bilden ovan. I Mitte finns också seriebokhandeln Grosser Unfug som själva kallar sig för ett "Comic-Epizentrum". Mycket välsorterade och kunniga är de i alla fall när det gäller serier både på engelska och tyska.

Böcker på engelska och franska (men inte på tyska) och ett läsvänligt litet café finns hos Shakespeare and sons som i våras öppnade en ny butik i Friedrichshain (på Warshauerstrasse). Otherland (i Kreuzberg) är en sf- och fantasybokhandel som både har nya och begagnade böcker (och en hel del på engelska). En annan särskild favorit är Lesen und lesen lassen (också i Freidrichshain), som visserligen mest har böcker på tyska men där jag alltid brukar hitta intressanta titlar som känns helt rätt för mig. På hemsidan kallar de sig själva "Eine kleine feine Buchhandlung" och det är precis just vad de är.

Bokshoppning av allra bästa slag är alltså något man kan ägna sig åt i Berlin. Visserligen finns det också mycket annat att göra – det är en på många sätt helt underbar stad – men visst är det något alldeles särskilt med alla små mysiga krypin till bokhandlar som det alltid är lika trevligt att komma tillbaka till.

Även förra sommaren skrev jag här på bloggen om bokhoppning i Berlin, den texten finns här.

onsdag 16 juli 2014

The Walking Dead, än en gång

Det har kommit några fler volymer av The Walking Dead på svenska, så det kändes som att det var dags att ge sig i kast med den här serien igen. Precis som tidigare väljer jag att läsa ett par böcker i taget därför att jag tycker att böckerna är så ojämna, ibland är det riktigt utmärkt nattsvart zombieapokalyps, andra gånger bara smetigt, dumt och hjärndött fast inte på zombievis. Den strategin kommer jag hålla fast vid framöver, för även denna gång visade sig de två böcker jag läste vara en riktigt hit respektive en rejäl miss.

I mitt senaste inlägg om The Walking Dead konstaterade jag att volym åtta var det dittills bästa i serien, vilket givetvis höjde förväntningarna inför fortsättningen. Volym nio med titeln Det som inte dödar lever faktiskt i ganska hög grad upp till det, även om den är rätt annorlunda än den föregående boken. Den här gången handlar det rätt mycket om bara Rick Grimes och hans son, som tillfälligt kommit ifrån de övriga i gruppen som de tidigare hållit ihop med. Det blir en rätt tät stämning med bara de två, samtidigt som den här boken faktiskt rätt mycket kretsar kring hotande zombier – vilket känns välkommet i en serie som ju ändå utger sig för att handla om just den saken. När det gäller de tidigare böckerna har jag klagat över att zombierna i allt för stor utsträckning blivit som en slags rekvisita, medan allt kommit att fokusera på överlevarnas inbördes relationer. Så inte den här gången, även om andra människor liksom tidigare är minst lika farliga som zombierna.

En annan sak som jag gillade med den här boken var att frågan om vad som orsakat zombiekatastrofen kommer upp på allvar för första gången. Visserligen får man egentligen inte veta något, men det känns som att här finns riktigt intressanta saker som borde komma tillbaka i senare böcker. Mer sådant hoppas jag på!

Som jag redan antytt finns det dock saker som är mindre bra även den här gången, och de dyker upp på allvar i volym tio, Att vara eller inte vara. Den börjar i och för sig i samma stil som bok nio, men blir efterhand mer problematisk på samma sätt som tidigare böcker i serien. Ni vet, könsroller som får mig att bara sucka och rulla med ögonen. Ett par av männen ägnar en stor del av boken åt att filosofera kring det faktum att de sedan zombieutbrottet dödat rätt många människor, inte bara zombier. De har på sätt och vis litet dåligt samvete över det här, men samtidigt är det en bra sak eftersom det gör dem till överlevare. Jag kan köpa resonemangen och de är inte ointressanta, men varför är det bara männen som det handlar om? För det här blir till en diskussion om manlighet som definieras genom att förmåga, vilja och beredskap att döda andra. Det finns i serien även kvinnor – framför allt en – som beter sig på samma sätt, men skillnaden är att med henne diskuteras uppenbarligen inte sådant här. Att prata om tunga saker är något som bara görs män emellan.

Samtidigt har en av kvinnorna i gruppen hamnat i en djup depression eftersom hon inte lyckas bli gravid. Jo, hon är knäckt över att personer som stod henne nära har dött också, men ändå. Jag blir så trött på att de där sakerna alltid ska smyga sig in och jag tycker att de förstör. Det hade gått att få till något intressant kring frågan om hur länge man orkar fly, hur länge människor tycker att det är värt att bli jagade och se allt omkring dem raseras innan de bara ger upp. Men istället landar vi i den där sortens irrationella och oresonliga kvinnlighet där driften att bli gravid överskuggar allt annat, inklusive horder med zombier som bokstavligt talat hoppar fram ur varje buske.

Allt som allt är mitt slutomdöme efter ytterligare två volymer The Walking Dead ändå att serien blir bättre och bättre. Fler delar är på gång och jag kommer definitivt att läsa vidare.

Mina tidigare inlägg har handlat om volym 1-4, volym 5-6 och volym 7-8.

söndag 13 juli 2014

The Goldfinch under andra namn

Någon kanske minns att jag förra året skrev en del om den svenska titeln på The Goldfinch, som jag aldrig riktigt kunnat förlika mig med. Steglitsan känns grammatiskt inte helt bekvämt och ... fel helt enkelt. Nu har jag dock sett den tyska utgåvan av samma bok, där den helt följdriktigt fått en tysk titel: Der Distelfink. Och ja, vad säger man? Även om min tyska är på en ok nivå kan jag inte bedöma nyanserna, det är inte mitt språk. Men där goldfinch för mig är är en elegant och fin liten fågel framstår Distelfink som en trist sparv med ett synnerligen irriterande kvitter. Fåglar är förvisso verkligen inte mitt expertområde, oavsett om deras namn är på tyska eller inte – men ändå. Förhoppningsvis gör sig Donna Tartt i övrigt på tyska, för även med en titel som är tråkig och ful är det här ju en riktigt bra bok.