Böcker

Böcker

onsdag 30 juli 2014

The Book of Life

The Book of Life är sista delen i Deborah Harkness All Souls-trilogi. Tyvärr är den också den svagaste av de tre böckerna, så det här är alltså den efterlängtade bok som jag tidigare här på bloggen har antytt gjort mig besviken. Det finns väldigt mycket att klaga på i den är boken, egentligen mycket mer än det finns plats för här. Men innan jag börjar med det vill jag framhålla att jag ändå utan att det var förknippat med något lidande snabbt tog mig igenom The Book of Life och faktiskt tyckte att det var rätt trevlig läsning. Har man gillat de tidigare två böckerna bör man definitivt läsa den här också, så är det. Man ska dock inte förvänta sig att den ska leva upp till de två föregående, för det gör den inte och det finns mycket i den som vid närmare granskning inte håller ihop. The Book of Life är slutpunkten på en trilogi som verkar ha börjat med entusiasm och en bra idé i den första bokenA Discovery of Witches (på svenska Alla själars natt). Sedan fortsatte det i den andra delen, A Shadow of Night, där historikern Deborah Harkness verkar ha haft riktigt roligt när hon fick nörda loss med sina stora kunskaper om 1500-talet.  Men sedan skulle det hela få en avslutning i den tredje boken, och där verkar författaren tyvärr haft slut på både idéer och skrivlust. 

Huvudpersonen i trilogin är Diana Bishop, en amerikansk vetenskapshistoriker som när det hela börjar fått tillfälle att forska i Oxford. Hon kommer från en släkt med häxor, men ser sig inte själv som någon sådan, utan som en forskare. I Oxford råkar hon på en märklig gammal bok, en upptäckt som utan att hon själv först förstår varför väcker oroande mycket uppmärksamhet bland såväl andra häxor som vampyrer och demoner. Diana hittar dock en allierad i vampyren Matthew Clairmont, som hon dras till allt mer samtidigt som hon börjar inse att hon inte i längden kan fly undan sin identitet som häxa. Så långt trilogins första del. I den andra tar sig Diana tillsammans med Matthew tillbaka i tiden till 1590-talet. Syftet med det är att söka efter den mystiska boken, som efter att hon stött på den första gången försvunnit och inte gått att återfinna. 

När Book of Life börjar har Diana och Matthew kommit tillbaka till nutiden och nu återstår att slutgiltigt hitta boken som de letat efter hela tiden. Dessutom måste de reda ut en mängd trassliga relationer som bland annat försvåras av att vampyrer och häxor egentligen inte får ha med varandra att göra i deras värld. Utöver detta försöker de hitta ett botemedel mot en sjukdom ("blod rage") som kan göra Matthew och en del andra vampyrer helt galna. Allt kompliceras samtidigt av att de måste försöka bekämpa en synnerligen illasinnad och farlig vampyr vid namn Benjamin som tillfångatagit och dödat ett antal häxor. Om någon tycker att det låter rörigt och som att allt inte hänger ihop, så är det en korrekt iakttagelse. Handlingen består av alltför många tämligen disparata delar och ett myller av personer som man som läsare måste hålla reda på. I denna avslutande del blir det många trådar som ska dras ihop, men det blir i de flesta fall inte ordentligt gjort. 

Det är mycket saker som på något sätt pågår i den här boken, men det är faktiskt inte mycket som händer. Istället är det ett evigt tjafsande om relationer, rangordning och vem som ska lyda vem inom Matthews vampyrklan (som visar sig vara väldigt stor), samtidigt som Diana utvecklats till en rätt märklig superhäxa. Båda sakerna ger mig Anita Blake-vibbar och inte i någon positiv bemärkelse. På samma sätt som Laurell K Hamilton gjorde sin bokserie allt tristare låter Deborah Harkness sin hjältinna få så stora magiska förmågor att hon blir helt ointressant. Man undrar hela tiden varför hon inte bara löser alla problem snabbt och enkelt när hon kan göra det på magisk väg (hittar den elake Benjamin eller letar rätt på den där eländiga boken till exempel). Och alla intriger kring vampyrklanerna blir oändligt långdragna och i slutänden ganska poänglösa. Visst, de kommer till slut överens om hur allt ska vara, men varför var det nödvändigt att lägga så många sidor på det i boken? För min del känns allt det där helt överflödigt. 

En annan sida av problemen med den här boken är sättet som den är skriven på. Istället för att saker händer får man ständigt veta allting via personer som pratar om det, vilket ger en känsla av att man som läsare får bokens handling refererad – inte att den verkligen utspelar sig. Rent berättartekniskt är det också ganska valhänt, med konstiga byten av berättarperspektiv. Ibland berättar Diana ur första person, ibland är det någon annan som skildras som tredje person. Så kan en författare naturligtvis göra, men här är det som att perspektiven flyter i varandra så att man lätt tappar bort vem det för stunden handlar om.  

Förutom berättarperspektiven finns det också annat som känns som att det inte är genomtänkt ordentligt. Till exempel gäller det Benjamin. Tydligen hade Matthew gjort honom till vampyr någon gång på 1100-talet och då konstaterat han var en riktigt ondsint och obehaglig blodsugare, men sedan glömt bort honom ända till nutid.  Eftersom Benjamin beskrivs som att han varit i princip likadan hela tiden under närmare ett årtusende borde väl någon ha försökt ta tag i det hela liiiitet tidigare? Det stora problemet är annars Matthew själv. I den första boken framstod han som en rätt charmant typ, om än något personlighetslös. I The Book of Life framhålls han som den perfekte älskaren till Diana, som gärna bortser från att han är våldsamt svartsjuk (ingen annan får ens peta på henne utan att han blir helt galen) och utan större betänkligheter dödat så många andra vampyrer att det knappt går att räkna. Men eftersom han på något sätt har en känslig natur är det här helt ok, både för Diana och andra runt honom. Det sägs hela tiden i boken att han är extremt farlig, men samtidigt är det uppenbarligen inte något som stör hans omgivning. Visst finns det litterära stalkers och massmördare som man som läsare kan tycka är både fascinerande och sympatiska. Men Matthew? Nej, honom begriper jag mig inte på. Han är bara trist. Jag klagade över honom redan när jag recenserade A Shadow of Night, och tyvärr har han inte förändrats i positiv riktning i den här boken. 

Allt som allt är The Book of Life minst av allt en stand alone – det är svårt nog för den som läst de tidigare två delarna att hålla reda på alla små detaljer i handlingen och alla personer som förekommer. Det finns också som sagt väldigt mycket att haka upp sig på. När jag tänker tillbaka på boken fastnar jag ständigt i "men det där blev väl väldigt konstigt", "varför gjorde de så där egentligen" och "vad hände med den där saken som framställdes som så viktig men sedan glömdes bort". Det är synd, för de två första delarna i trilogin är definitivt värda att läsa för tegelstensälskare som gillar övernaturligheter och 1500-talshistoria. Kanske hade det bästa varit om Deborah Harkness hade valt att avsluta redan i den andra boken och inte nödvändigtvis pressat fram en tredje del? 

Half a King

Prins Yarvi är visserligen yngste son till kungen av Gettland, men tanken på att han själv skulle hamna på tronen känns väldigt avlägsen för honom. Detta inte minst för att han inte är någon krigartyp, som hans far och äldre bror. Med bara en fungerande hand (den andra är missbildad) har Yarvi svårt att klara av svärd och sköld, så att delta i strid vore inte någon särskilt bra idé. Ändå är det där han han plötsligt befinner sig, för Half a King börjar med att hans far och brodern blir dödade. Helt plötsligt är han inte bara kung utan måste också hämnas sveket som ledde till deras död. Inte någon lätt uppgift för Yarvi som är minst sagt dåligt förberedd för bägge sakerna. Att det inte går särskilt bra att vara kung för honom är därför knappast någon överraskning. Eftersom det är Joe Abercrombie som är författaren är det heller inte särskilt förvånande att det som följer är en tämligen våldsam och blodig historia.

Hur är den då, den sååå efterlängtade första delen den trilogi som går under namnet the Shattered Sea? Förhandsryktena utlovade något riktigt bra, och jag tycker verkligen att det här är en bok som lever upp till hypen. Half a King är en bladvändare av stora mått, med ständigt stigande spänning och en del oväntade vändningar i handlingen. Utan att det på något sätt känns tungt lyckas Joe Abercrombie introducera ett världsbygge med länder, makthungriga kungar och mer eller mindre vänligt sinnade invånare. 

Huvudpersonen Yarvi är osäker och sympatisk, men inte förenklat genomgod. Den hårda vägen lär han sig att maktspel och våld ibland krävs för att man ska överleva. Förenklade fantasyklyschor till personer tycker jag överhuvudtaget inte att det finns särskilt många i den här boken. Visserligen är väl de hunkiga krigarna i Gettland som ger Yarvi mindervärdighetskomplex rätt trista, men de får å andra sidan inte särskilt stort utrymme. Vill man ha fantasy med även kvinnliga karaktärer och utan bordellbesök är den här boken ett rätt bra val. Visst är det mest män i persongalleriet, men det förekommer definitivt kvinnor som inte bara är är mödrar, hustrur eller sexobjekt utan på ett helt naturligt sätt ägnar sig åt en mängd helt andra saker. Yarvi träffar till exempel på en sjökapten som ägnar all sin tid åt att vara full och otrevlig. Samt råkar vara kvinna.  

Har man börjat läsa Half a King är det bara att läsa vidare, problemet är bara att det tyvärr tar slut alltför snabbt. Egentligen har nog den här boken helt lagom längd (ca 370 sidor), den känns både välskriven och berättartekniskt väl avvägd. Men jag vill ju läsa mer av det här och helst nu på en gång. Om inte alltför lång tid kommer lyckligtvis nästa del i trilogin, med titeln Half the World, som vad jag förstått redan är färdigskriven och ges ut i februari nästa år. Jämfört med många andra fantasyförfattare är det alltså snabba ryck och det är vi naturligtvis väldigt tacksamma för. Men ändå, känns det inte oändligt långt tills det är februari? 

torsdag 24 juli 2014

Tegelstenssommar


Två rejäla böcker har tagit upp det mesta av min lästid på sistone: Joe Abercrombies Half a King och Deborah Harkness The Book of Life. Bägge är splitternya och hett efterlängtade, samt utgör första respektive sista delen i varsin trilogi. Bara en av dem är dock en riktig tegelsten (dvs mer än 500 sidor), den andra är bara stor till formatet. Och inte minst viktigt, där den ena lever upp till hypen lyckas den andra inte lika bra. En av dem gjorde att jag vill läsa meeer, den andra fick mig att känna att det nog räcker nu. Vilken beskrivning som passar in på vilken bok? Rapporter kommer inom kort!

onsdag 23 juli 2014

Bokshoppning i Berlin del 2


Ett besök i Berlin hör till sommaren för min del, så även i år. Otroligt varmt var det där, precis som det varit hemma i Stockholm, men det hindrade inte mig från att ägna mig åt ohämmat bokshoppande – en av mina favoritsysselsättningar. I Berlin finns många utmärkta bokhandlar, ofta inte särskilt stora men med ett väldigt bra urval och personal som på något sätt utstrålar en kärlek till böcker som gör att man gärna stannar länge och rotar i hyllorna. Det gäller till exempel Hund Hammer Stein (i Mitte), vars roliga skylt utanför syns på bilden ovan. I Mitte finns också seriebokhandeln Grosser Unfug som själva kallar sig för ett "Comic-Epizentrum". Mycket välsorterade och kunniga är de i alla fall när det gäller serier både på engelska och tyska.

Böcker på engelska och franska (men inte på tyska) och ett läsvänligt litet café finns hos Shakespeare and sons som i våras öppnade en ny butik i Friedrichshain (på Warshauerstrasse). Otherland (i Kreuzberg) är en sf- och fantasybokhandel som både har nya och begagnade böcker (och en hel del på engelska). En annan särskild favorit är Lesen und lesen lassen (också i Freidrichshain), som visserligen mest har böcker på tyska men där jag alltid brukar hitta intressanta titlar som känns helt rätt för mig. På hemsidan kallar de sig själva "Eine kleine feine Buchhandlung" och det är precis just vad de är.

Bokshoppning av allra bästa slag är alltså något man kan ägna sig åt i Berlin. Visserligen finns det också mycket annat att göra – det är en på många sätt helt underbar stad – men visst är det något alldeles särskilt med alla små mysiga krypin till bokhandlar som det alltid är lika trevligt att komma tillbaka till.

Även förra sommaren skrev jag här på bloggen om bokhoppning i Berlin, den texten finns här.

onsdag 16 juli 2014

The Walking Dead, än en gång

Det har kommit några fler volymer av The Walking Dead på svenska, så det kändes som att det var dags att ge sig i kast med den här serien igen. Precis som tidigare väljer jag att läsa ett par böcker i taget därför att jag tycker att böckerna är så ojämna, ibland är det riktigt utmärkt nattsvart zombieapokalyps, andra gånger bara smetigt, dumt och hjärndött fast inte på zombievis. Den strategin kommer jag hålla fast vid framöver, för även denna gång visade sig de två böcker jag läste vara en riktigt hit respektive en rejäl miss.

I mitt senaste inlägg om The Walking Dead konstaterade jag att volym åtta var det dittills bästa i serien, vilket givetvis höjde förväntningarna inför fortsättningen. Volym nio med titeln Det som inte dödar lever faktiskt i ganska hög grad upp till det, även om den är rätt annorlunda än den föregående boken. Den här gången handlar det rätt mycket om bara Rick Grimes och hans son, som tillfälligt kommit ifrån de övriga i gruppen som de tidigare hållit ihop med. Det blir en rätt tät stämning med bara de två, samtidigt som den här boken faktiskt rätt mycket kretsar kring hotande zombier – vilket känns välkommet i en serie som ju ändå utger sig för att handla om just den saken. När det gäller de tidigare böckerna har jag klagat över att zombierna i allt för stor utsträckning blivit som en slags rekvisita, medan allt kommit att fokusera på överlevarnas inbördes relationer. Så inte den här gången, även om andra människor liksom tidigare är minst lika farliga som zombierna.

En annan sak som jag gillade med den här boken var att frågan om vad som orsakat zombiekatastrofen kommer upp på allvar för första gången. Visserligen får man egentligen inte veta något, men det känns som att här finns riktigt intressanta saker som borde komma tillbaka i senare böcker. Mer sådant hoppas jag på!

Som jag redan antytt finns det dock saker som är mindre bra även den här gången, och de dyker upp på allvar i volym tio, Att vara eller inte vara. Den börjar i och för sig i samma stil som bok nio, men blir efterhand mer problematisk på samma sätt som tidigare böcker i serien. Ni vet, könsroller som får mig att bara sucka och rulla med ögonen. Ett par av männen ägnar en stor del av boken åt att filosofera kring det faktum att de sedan zombieutbrottet dödat rätt många människor, inte bara zombier. De har på sätt och vis litet dåligt samvete över det här, men samtidigt är det en bra sak eftersom det gör dem till överlevare. Jag kan köpa resonemangen och de är inte ointressanta, men varför är det bara männen som det handlar om? För det här blir till en diskussion om manlighet som definieras genom att förmåga, vilja och beredskap att döda andra. Det finns i serien även kvinnor – framför allt en – som beter sig på samma sätt, men skillnaden är att med henne diskuteras uppenbarligen inte sådant här. Att prata om tunga saker är något som bara görs män emellan.

Samtidigt har en av kvinnorna i gruppen hamnat i en djup depression eftersom hon inte lyckas bli gravid. Jo, hon är knäckt över att personer som stod henne nära har dött också, men ändå. Jag blir så trött på att de där sakerna alltid ska smyga sig in och jag tycker att de förstör. Det hade gått att få till något intressant kring frågan om hur länge man orkar fly, hur länge människor tycker att det är värt att bli jagade och se allt omkring dem raseras innan de bara ger upp. Men istället landar vi i den där sortens irrationella och oresonliga kvinnlighet där driften att bli gravid överskuggar allt annat, inklusive horder med zombier som bokstavligt talat hoppar fram ur varje buske.

Allt som allt är mitt slutomdöme efter ytterligare två volymer The Walking Dead ändå att serien blir bättre och bättre. Fler delar är på gång och jag kommer definitivt att läsa vidare.

Mina tidigare inlägg har handlat om volym 1-4, volym 5-6 och volym 7-8.

söndag 13 juli 2014

The Goldfinch under andra namn

Någon kanske minns att jag förra året skrev en del om den svenska titeln på The Goldfinch, som jag aldrig riktigt kunnat förlika mig med. Steglitsan känns grammatiskt inte helt bekvämt och ... fel helt enkelt. Nu har jag dock sett den tyska utgåvan av samma bok, där den helt följdriktigt fått en tysk titel: Der Distelfink. Och ja, vad säger man? Även om min tyska är på en ok nivå kan jag inte bedöma nyanserna, det är inte mitt språk. Men där goldfinch för mig är är en elegant och fin liten fågel framstår Distelfink som en trist sparv med ett synnerligen irriterande kvitter. Fåglar är förvisso verkligen inte mitt expertområde, oavsett om deras namn är på tyska eller inte – men ändå. Förhoppningsvis gör sig Donna Tartt i övrigt på tyska, för även med en titel som är tråkig och ful är det här ju en riktigt bra bok.

onsdag 9 juli 2014

Half a king – nu är den här


Det är verkligen inte så att jag lider brist på saker att läsa, min sommarläsningshög kommer helt säkert räcka ganska långt. Men fler böcker är alltid välkomna och särskilt när de är så efterlängtade som den som dök upp i brevlådan idag. Äntligen har Joe Abercrombies nya bok kommit! Förhandssnacket kring Half a King har antytt att det här ska vara något verkligt bra och de första recensionerna har varit mycket entusiastiska. Till exempel gav SFX boken högsta betyg i sin recension.

Det här blir perfekt sommarläsning för min del, och är det inte snö på omslaget? Heeelt rätt en stekhet dag som denna, när temperaturen legat alldeles för högt för att en gråblek goth ska känna sig riktigt bekväm...

tisdag 8 juli 2014

Magician's land med många vänner

Magician's land, tredje och sista delen i Lev Grossmans trilogi, är som jag skrivit om förut på gång inom några veckor. För att öka peppen finns nu en boktrailer som är rätt rolig. Rubriken är "A crowdsourced reading with some special guest stars" och den består helt enkelt av en mängd olika personer som läser en mycket liten snutt var ur bokens första kapitel. Men det är inte vilka som helst som dyker upp i trailern, utan en hel del bekanta namn. Vad sägs om Patrick Rothfuss, Peter Strauss, Erin Morgenstern och Neil Gaiman – bland många andra. Och så författaren själv, som får allra sista ordet.



lördag 5 juli 2014

Vampyrer är inte snälla längre

Visst är det väl inte bara jag som blivit så trött på mesiga Twilight-vampyrer att vi nästan velat avsvära oss hela genren för gott? Minns till exempel mitt inlägg från i höstas om att det inte längre gavs ut några intressanta vampyrböcker längre, eller i alla fall att den stora nätbokhandelns dator inte kunde förmå sig att tipsa om en endaste sådan bok.

Att döma av ett par nya trailers är det dock uppenbart att vampyrerna på film och tv numera både har ambitionen att vara skrämmande och faktiskt är monster på riktigt (eller i alla fall mer av monster...). Det här är inga blodsugare småflickor vill hålla i handen, om ni förstår vad jag menar. Om det är bättre, det är för tidigt att svara på. Uppenbart är dock att vampyrerna inte har spelat ut sin roll, hur uttjatade man än hade kunna tro att de skulle vara. 

En ny film med premiär i höst är Dracula Untold, där Luke Evans spelar Vlad Tepes, alltså den riktigte Dracula, i en version som dock inte verkar ha några ambitioner att vara historiskt korrekt. Trailern är väl kanske inte så väldigt imponerande, men håll med om att postern för filmen är stämningsfull så det räcker! En tv-serie med vampyrer är också på gång, nämligen The Strain. Den bygger på Guillermo Del Toros och Chuck Hogans roman och är väl liksom boken helt befriad från stiliga hjärtekrossare till blodsugare. I Dracula Untold är det meningen att Dracula själv ska någon sorts hjälte, även om han av trailern att döma tappar förmågan att attrahera damerna i och med sin förvandling (den blonda damen som ska föreställa hans hustru ser inte så nöjd ut). 




The Strain var jag inte så förtjust i när den kom i bokform, det återstår att se vad tv-serien går för. Till SFX säger en av seriens producenter att "the idea here that was embedded in the book was about completely subverting the vampire genre. It was thinking of vampires not as brooding, romantic creatures but horribly opportunistic, parasitic creatures." Fast låter inte det där precis som något den som inte läst/sett särskilt mycket om vampyrer skulle säga? För den vinkeln på vampyrer är inte direkt nydanande, utan har gjorts många gånger förut. Visst kan det vara bra ändå, men styrkan ligger inte i att det är något nytt och oprövat.





torsdag 3 juli 2014

The Graveyard Book som radioteater

Neil Gaimanfans har väl inte missat att The Graveyard Book denna vecka sänds som radioteater i P1? Kyrkogårdsboken, som den heter på svenska, har satts upp av Unga radioteatern som tidigare också gjort radioteater av Coraline. Boken är en riktigt Gaimanklassiker, om en ung pojke som efter att hans familj blivit mördad växer upp på en kyrkogård, uppfostrad av spöken, gastar och andra väsen som befolkar kyrkogårdar. Gothmys på hög nivå!

Första avsnittet av åtta sändes i måndags, sändningstiden är kvart över nio på morgonen i P1. Den som föredrar sovmorgnar eller i alla fall hellre lyssnar på annat sätt kan göra det via P1:s hemsida. Här är en länk till första delen:




onsdag 2 juli 2014

Äntligen – sommarläsningshögen

Semester betyder som bekant läsning, men vad skulle det då bli den här gången? Av olika anledningar (mest tidsbrist) har jag inte kommit mig för att ta itu med den saken, men nu var det verkligen dags. Efter  litet  mycket rotande och letande i hyllor och bokhögar hittade jag en nätt stapel som känns som det jag tror mig vilja ta itu med under de närmaste veckorna.


Som framgår av bilden tänkte jag mig Matthew Guinns The Resurrectionist, som är southern gothic på ett medical college i South Carolina i nutid och under 1800-talet. Handlingen utgår tydligen från att man haft svårt att skaffa fram kroppar som studenterna vid colleget skulle obducera som ett led i sin utbildning. Att det är upplagt för hemska saker är inte så svårt att föreställa sig. Ond bråd död och den amerikanska södern utlovas även i The Edge of Dark Water av Joe Lansdale, som jag velat läsa sedan jag sett den hyllas av bland annat Calliope. 1800-tal verkar det vara även i The Quick, Lauren Owens debutroman som ska handla om mystiska sällskap och mörka hemligheter i ett viktorianskt England. Baksidan har blurbar av Hilary Mantel och Kate Atkinson, men som vanligt återstår att se om boken lever upp till de blurbiga lovorden.

Sand är Hugh Howeys senaste roman, där han har lämnat silovärlden från Wool, Dust och Shift. I likhet med de böckerna är det här också en postapokalyptisk skildring, medan Jana Wagners Ön mer handlar om apokalyps i vardande med en pandemi som slår ut samhället totalt. Ryskt totalt mörker, det låter väl som något som kommer passa utmärkt under regniga dagar, inte sant? Överst i högen ligger slutligen en bok som det är svårt att se titeln på, men det är Elly Griffiths En orolig grav. Det är den femte av hennes deckare om arkeologen Ruth Galloway och den nyaste som finns i pocket på svenska. Jag ska ge den en chans, även om jag blivit rejält trött på huvudpersonens viktnojor som fått alldeles för stort utrymme i de senaste böckerna. Hoppas det där blir bättre, annars får vi se om jag lägger ned den här serien.

Om jag verkligen kommer läsa just de här böckerna återstår att se, men några av dem kommer jag nog att beta av. För det finns annat som kan komma emellan, till exempel någon av de nya böcker som ges ut under sommaren eller annat som är riktigt, riktigt gammalt. På senaste tiden har det nämligen bland mina e-böcker klickats ned en stor mängd gamla skräckklassiker (hur det gått till har jag ingen aaaaning om). Det är till största delen sådant som jag läst förr, men som det just nu känns som att det är läge att återknyta bekantskapen med. Om bara inte min Kindle var trasig (snyft!), skulle jag nog begrava mig i 1800-talsskräck nu på en gång...



tisdag 1 juli 2014

Junisammanfattning


Den första sommarmånaden på bloggen började med fortsatt hyllande av Night Film, en bok som både är riktigt bra och som man på många sätt kan dröja sig kvar i – inte minst i form av Night decoder-appen och en hel del extramaterial som finns på nätet. På något sätt följdriktigt slutade juni också med litterärt mörker i Lavie Tidhars The Violent Century. Dessutom läste jag del serier, både fortsättningen på Arkix X säsong 10 och ett alltid lika kärt återseende av björnen Theo i Deus ex machina: sonen.

Annars har det varit mycket peppande inför kommande bokutgivning och evenemang. Till den senare kategorin hör årets Swecon, som ägde rum nu i helgen (rapport inom kort!). Kommande böcker gillar jag som bekant att fundera över, både sådant som ges ut i höst och ett antal titlar som kommer nu under sommaren – till exempel Joe Abercrombies nya som bara inom ett par dagar kommer att landa hos bokhandlar och i brevlådor.

I början av juni funderade jag litet över den planerade sommarläsningen, men kom fram till att allt då fortfarande var ganska oklart. Nu när min semester har dragit igång börjat dock allting klarna, för nu är det ju dags att börja läsa. Men mer om det en annan dag – mycket läsning blir det förhoppningsvis under juli.